Polisvåldet toppen på ett isberg av rasism
Den amerikanska självbilden ljuger
Polisvåldet mot svarta är bara toppen på rasistisberget.
Våldet visar hur svårt det är att bryta med ett segregerat förflutet även om viljan är god.
Ett halvsekel efter att medborgarrättslagarna infördes är USA fortfarande ett delat samhälle.
När Rosa Parks 1955 satte sig långt fram i bussen i Montgomery, Alabama och vägrade flytta på sig för en vit man påminde delar av USA om rasåtskillnadssystemet apartheid i Sydafrika. Sedan dess har oerhörda framsteg gjorts.
Medborgarrättslagarna på 60-talet innebar början till slutet på den öppna rasismen.
I dag finns det en svart medelklass i många amerikanska städer, det finns stenrika svarta affärsmän och framgångsrika artister, politiker och forskare.
Den amerikanska självbilden bland den vita majoritetsbefolkningen är att rasismen i princip är utrotad. Att alla har ungefär samma möjligheter.
Valet av Barack Obama som landets första svarta president bekräftade denna framgångsbild.
Men det är en bild som inte är helt sann.
Tre av fyra vita uppger att de inte har några svarta vänner. Två av tre svarta uppger att de inte har några vita vänner.
De två befolkningsgrupperna lever som i två parallella samhällen. Det skapar segregation som i sin tur skapar rädsla. Många vita undviker helt att röra sig i områden som domineras av svarta.
Delat samhälle
Den som reser runt i USA upptäcker snabbt att det är ett väldigt delat samhälle. De vita har sina bostadsområden. De svarta sina. Givetvis finns det också mixade områden men den smältdegel som New York utgör ger definitivt ingen rättvisande bild av hur det ser ut i resten av USA.
Vita poliser känner sig väldigt lätt hotade av svarta som de möter i sin yrkesutövning. Deras tröskel för att ta till våld mot en svart person är därför betydligt lägre än mot en vit.
Hudfärg spelar fortfarande en stor roll i USA även om många inte vill erkänna det.
Vita barn går företrädesvis i hyfsat välfungerande skolor med andra vita barn. Majoriteten svarta barn går med andra svarta barn i skolor där undervisningen inte sällan är undermålig. Nästan 40 procent av alla elever som stängs av från amerikanska skolor är svarta trots att de svartas andel av befolkningen bara är 13 procent.
Så det där med lika förutsättningar havererar redan från början.
Tredubblat gap
Och det fortsätter resten av livet.
Arbetslösheten bland svarta är dubbelt så hög som bland vita. 37 procent av intagna på USA:s fängelser är svarta. Svarta avtjänar dessutom 20 procent längre straff för precis samma brott jämfört med vita.
Vita äger sina hem i långt större utsträckning 73 procent mot 43 för svarta.
Medianinkomsten i en vit familj är 91 000 dollar per år jämfört med 7 000 för svarta. Gapet har tredubblats de senaste 25 åren.
Skrämmande siffror.
En undersökning som gjordes på motorvägen New Jersey Turnpike i nordöstra USA fann att trots att det bara var 15 procent svarta som satt bakom ratten så stod de för 40 procent av alla som blev stoppade av polisen och för 73 procent av gripandena.
Såna här skillnader är inte nödvändigtvis rasism. Men om man inte tror att svarta av naturen är mindre begåvade, mer brottsbenägna, latare och mer vårdslösa bilförare så måste det finnas någon form av i samhället inbyggd diskriminering bakom så tydliga siffror.
Numera kan en svart person sitta var hen vill i bussen men det finns många andra osynliga hinder på vägen mot ett bra liv.
Polisvåldet mot svarta är bara en spegelbild av det amerikanska samhället i stort.