Fler än kvinnornas familjer kände till problemen

Kerstin Weigl

, 

Kristina Edblom

Clara, Frida och Delia. De kunde till utseendet ha varit systrar. De levde liknande liv.

De ville ur en dålig relation, och det var svårt, för barnen band dem till pappan.

Varningssignalerna fanns där. Männens kontrollbehov och ständiga vredesutbrott. Svartsjukan.
 

Clara, Frida och Delia sa att de inte var rädda för männen. De var unga, självständiga kvinnor som ansträngde sig för att klara av situationen – för barnens skull. Barnen hade ju rätt till sin pappa, och kvinnorna var beredda att jämka och anpassa sig.

Vi noterar att inte bara familjen kände till problemen.

Claras förre pojkvän ville ha psykiatrisk vård, och socialtjänsten var inkopplad för samarbetssamtal.

Delias sambo gick i psykologsamtal, och hade haft kontakt med polis sedan han misshandlat.

Frida låg i vårdnadstvist med pappan till de två barnen, en utredning pågick.

Här fanns myndigheters och vårdens chans att göra en riskbedömning av relationen. De ska ha kunskapen om vilka män som blir farliga, och när. Varför används den inte?

Bara så kan siffran 17 dödade kvinnor om året minska. För kvinnomorden bara pågår. På samma vis, av samma orsaker. År efter år.

Experter menar att nio av tio män som dödat sina kvinnor har psykiska problem. Vår granskning visar att varannan kvinna dödades för att hon ville lämna en relation med svartsjuka, kontroll, hot och våld.

Fem små barn förlorade sin mamma när Clara, Frida och Delia dödades. Hittills i år har minst 14 minderåriga barn i praktiken blivit föräldralösa när pappa dödade mamma.

När vi publicerade vår artikelserie om de 153 kvinnorna som dödats under 2000-talet var många snabba att kräva förändring.

Polis, politiker och socialtjänst lovade bättring. Vi vill se resultatet. Nu är det de förtvivlade föräldrarna som tar på sig skuld när de säger att de borde satt stopp.