Slås ner av soldaterna

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-03-02

Aftonbladet på plats mitt i den brutala attacken – mot flyktingarna som ingen bryr sig om

RAS AJDIR vid LIBYENS GRÄNS.

Plötsligt smäller det.

Militären höjer sina vapen mot flyktingarna och öppnar eld i luften. En man trycks brutalt ner mot marken och får en pistol riktad mot sitt huvud.

Flyktingarna pressas tillbaka mot gränsstationen. Paniken ligger i luften.

Tusentals människor har under natten sovit utomhus vid gränsen i den femgradiga kylan. Många utan ens en filt att värma sig med. Stanken av urin slår emot oss överallt. Flyktingarna tvingas uträtta sina behov i den omgivande öknen.

De är trötta, smutsiga och hungriga.

Vad som utlöser den tunisiska militärens brutala attack är en aning oklart.

Glasklart är däremot att den internationella hjälpen lyser med sin frånvaro.

Tunisien klarar uppenbart inte av att ta hand om alla flyktingarna. De behöver omvärldens hjälp.

Utan kaoset hade militären inte använt sina vapen.

Skandalscenerna utspelas medan världens blickar är riktade mot Libyen och försöken att pressa Gaddafi att avgå.

Hjälpen borde ha varit här för länge sedan.

Öronmärkta miljoner

För fyra dagar sedan träffade jag Heinke Veit från EU-kommissionens humanitära hjälp vid gränsövergången. Hon berättade då att det finns 20 miljoner kronor anslagna för att hjälpa Tunisien med flyktingmottagandet. Det enda som krävs är att hjälporganisationerna kommer in med en plan för arbetet.

Fyra dagar har gått. Ingenting har hänt.

– Tro mig, jag försöker verkligen understryka det allvarliga läget för Bryssel, säger Heinke Veit.

Scenerna som utspelas några hundra meter bort på den libyska sidan av gränsen är ännu värre.

Tiotusentals människor väntar på att få korsa gränsen. Men Tunisien släpper inte in alla eftersom flyktinglägret nära gränsen redan är överfullt. Ändå har det kommit 15 366 flyktingar de senaste 24 timmarna.

– Flyktingarna på den libyska sidan har inget vatten och ingen mat, säger Heinke Veit. Många av dem har väntat i flera dagar.

Hotar och slår

Ra-ta-ta. Ra-ta-ta. Det torra hostande från automatvapnen kommer tätt.

Två militärer går lös på bilar och några förbipasserande med tjocka käppar medan andra hotar folk med sina vapen. Mannen som ligger ner på marken får några rejäla rapp som följs av sparkar i mage och rygg. Vrålet av smärta får soldaterna att sluta.

Skottlossningen pågår under en halvtimme. Vi står mitt emellan militären och flyktingarna, oförmögna att röra oss någonstans. Situationen är på väg att eskalera utom kontroll.

Hotar fotografen

En ung soldat uppträder hotfullt och begär att få fotograf Jerker Ivarssons minneskort till kameran. Jerker vägrar och soldaten ger sig till slut.

Ett befäl kommer fram till oss och säger på franska ”välkomna till Tunisien”.

Urskuldande förklarar han att männen de jagar bort är folk som försöker tjäna pengar på att köra flyktingarna till lägret fem kilometer bort.

Hjälpa till med flygplan

– Allt vi vill är att åka hem, klagar en egyptier med en svart huva uppfälld mot vinden.

I grund och botten är det väldigt enkelt. Tunisien behöver hjälp att inrätta en luftbro som tar ut flyktingarna till sina hemländer. Om varje EU-land bidrar med tio plan blir det 270 flygplan som kan gå i skytteltrafik den korta resan till Kairo och den långa till Peking.

EU-representanterna nickar instämmande, men säger:

– Vi har inget mandat att fatta sådana beslut.

Kan omvärlden inte störta Gaddafi så borde den åtminstone kunna ta hand om flyktingkatastrofen.

Och efter kritik för sin vänliga hållning till diktatorn, var Italiens premiärminister Silvio Berlusconi i går först ut med att sända humanitärt bistånd till tiotusentals flyktingar.

Han ringde sedan brittiske kollegan David Cameron och bad honom att göra likadant.

Följ ämnen i artikeln