Tårarna tar aldrig slut

Publicerad 2011-07-25

Familj, släkt, vänner och alla som har passerat domkyrkan har lämnat blommor och tänt ljus för ungdomarna som miste livet i terrorattacken.

OSLO/SUNDVOLLEN. Den unga killen från ungdomsförbundet AUF går fram till statsminister Jens Stoltenberg som sitter längst fram i Oslos domkyrka.

De kramar om varandra och den unga killen gråter hejdlöst.

Tårarna vill aldrig ta slut.

HEMMA FRÅN ÖN Armbandet från sommarlägret på den blonda flickans arm vittnar vad hon varit med om. Bara sorgen finns kvar.

Stoltenberg håller om honom hårdare och hårdare. Tårarna fortsätter att rinna.

Det är en scen som etsar sig fast i minnet – den unga politikern som vill för­änd­ra världen och den store ­ledaren som nu måste ena och trösta ett land i sorg.

Ingen på plats i domkyrkan under gårdagens minnes­stund kunde värja sig mot de hjärtskärande scener som utspelade sig under en och en halv timme. Ett kungapar och politiker i tårar, unga som kvävt skriker ut sin sorg och saknad efter människor de älskat.

Bänkrader av AUF:are, anhöriga, Oslobor och medmänniskor, på golvet framför dem små högar av näsdukar.

Delar av kompisgäng har utplånats och familjer har gått sönder. Vänner och ­familj – det käraste man har, dem som man håller i när det stormar. I Oslos domkyrka och på anhörighotellet utanför Utøya har fredagens attentat fått ett ansikte för oss journalister från utlandet som stått bredvid Norge i sin sorg. Oförglömliga möten med för mig jämngamla män­niskor som nu tvingas bära en börda som ingen ung människa ska behöva bära.

93 människor döda, hittills. Vissa av dem barn med hela livet framför sig, vissa av dem ett barns förälder. Och som Jens Stoltenberg sa i sitt tal inför en fullsatt domkyrka: ”Var och en av dem som har gått bort är en tragedi.”

De som överlevde helvetet på Utøya har berättat de mest gripande historier om det som hände under den evighetslånga tiden i fredags.

Om hur de spelade döda bredvid sina redan döda kompisar.

Om hur de tvingats se ­sina vänner bli avrättade med flera skott framför dem.

Om hur ungdomsförbundskamrater dött i deras armar.

Om hur en mördare förklädd till polis sa ”god natt” efter att han släckt en ung människas liv.

Med tomma blickar, omplåstrade fötter utan skor, händer som skakar och med tårar rinnande längs kinderna har de orkat dela med sig av sina berättelser till omvärlden. För att vi ska förstå vad de varit med om och kanske för att de själva någon gång ska förstå.

Frågan är om vi någonsin kommer att göra det.

Anders Behring Breivik.

Varför?