”Hade fotboll bara varit en sport hade jag nog inte vigt mitt liv åt den”

Uppdaterad 2012-09-11 | Publicerad 2011-09-05

18 år gammal flyttade en fjunig Erik Niva från Malmberget till London för att följa sitt favoritlag Tottenham.

Där fascinerades han mer av skådespelet vid sidan av planen än det som hände på den.

Det gör han än i dag.

Hur blir man fotbollsnörd när man växer upp i Malmberget?

– Jag tror att det faktum att det var så långt till fotbollens stora scener gjorde att mitt engagemang växte sig starkare. Hade jag vuxit upp i Stockholm hade jag kanske börjat gå på allsvenska matcher när jag var åtta, nio år gammal, och då hade jag upptäckt att Råsunda på 1980-talet inte var så magiskt. Nu kunde jag sitta där, isolerad bland snödrivorna i Malmberget, och ha kvar det magiska skimret runt fotbollen.

Men sen drog du till London.

– I grund och botten åkte jag dit för att jag var klar med Malmberget. Jag hade precis gått ut gymnasiet och ville ut och se världen. Men till slut var det rätt självklart att jag skulle till England och London. Jag ville uppleva fotbollen och se mitt favoritlag Tottenham.

Jag har så svårt att se dig stå och skrika på en läktare. Det stämmer liksom inte överens med mediebilden av dig som en liten farbror.

– Mediebilder är märkliga saker. Jag skrek och sjöng, och såg det som en stor del av upplevelsen. Jag var väldigt besviken när jag var på matcher som det inte var nån vidare stämning på. Det var nog så att matcherna och resultatet var en viktig del, men att allt runt om kring nog var ännu mer spännande och fängslande.

Allt runt om kring ja, det är lite så du skriver om fotboll.

– Om man bara fokuserar på det som händer innanför sidlinjerna gör man fotbollen till bara en sport, och det är det ju inte. Hade det bara varit en sport hade jag nog inte vigt mitt liv åt den på det sätt som jag faktiskt har gjort.

– Fotbollen är ju världens största kulturfenomen, och det är det jag försöker förmedla med all journalistik jag gör.

Stämmer det att du skrev 2,0 på högskoleprovet?

– Nä, det är inkorrekt. Jag skrev 1,9. Det var första eller andra terminen på gymnasiet, och jag förstod direkt att jag aldrig skulle kunna få betyg som var jämförbara. Vilket i sin tur innebar att jag la ner väldigt lite engagemang i gymnasieutbildningen. I stället engagerade jag mig i annat som jag tyckte var givande, framförallt mitt eget musikfanzine Benzine och frilansande för Norrbottens-Kuriren.

Berätta om din ”do it yourself”-ideologi.

– Jag är väldigt formad av min bakgrund inom punkrörelsen, och där är en av hörnstenarna att inte vänta på att någon annan ska göra saker åt dig utan att ta tag i det själv i stället.

– Därför gjorde jag min egen musiktidning när jag var 15, därför såg jag det som möjligt att berätta om fotboll på ett lite annat sätt när jag var en 22-23-årig praktikant från journalisthögskolan i Sundsvall.

Har du aldrig känt att du skulle vilja skriva om nåt mer prestigefyllt än sport?

– Absolut inte. När jag började inom journalistiken fanns nån slags av hållning att på sporten, ja där sitter man ju bara och leker, medan man på nyhets-, ekonomi- och samhällsredaktionerna sysslade med riktig journalistik. Jag menar att det är en extremt föråldrad bild, och att det i dag ofta är tvärtom. Den mest ambitiösa, insiktsfulla och kreativa journalistiken av i dag görs på sportredaktionerna.

Vad har du för relation till dina läsare?

– En i huvudsak väldigt god relation. Det är också en konsekvens av den blogg som jag och Simon Bank driver. Vi var tidigt på det klara med att vi ville driva ett vettigt samtal genom kommentarsfältet, och det har vi i hög utsträckning lyckats förvånansvärt bra med.

Känner du att läsarna tillför ytterligare en dimension till din journalistik?

– Ja, just att det här ”wisdom of the crowd”-tänket fungerar. Vi kan slänga ut en tanke eller en undran på bloggen och få svar eller resonemang som jag inte hade kommit fram till på egen hand.