Europas ledare slog dövörat till trots många larmsignaler
Ansvariga i Europa behandlar flyktingkrisen i panik som om det vore ett jordskalv eller annan oförutsägbar naturkatastrof.
Men faktum är att man inte behövt vara raketforskare för att se flyktingströmmen komma.
Europas politiker valde att slå dövörat till och vänta tills krisen slog ut i full blom.
Redan i oktober förra året beslöt Libanon att stänga sina gränser för flyktingar från Syrien.
Liknande nödrop kom samtidigt från de andra grannländerna Jordanien och Turkiet. Totalt befann sig då närmare fyra miljoner flyktingar i läger i grannländerna med många fler på väg.
Många i lägren har befunnit sig där i flera år och tappat hoppet om att de ska kunna flytta tillbaka till sitt hemland inom överskådlig tid.
Under våren sänkte FN drastiskt den ersättning som Syrienflyktingarna i Libanon får, till fyra kronor per dag och person för inköp av mat och andra konsumtionsvaror.
FN:s flyktingkommissariat UNHCR har gång på gång vädjat till omvärlden om mer pengar för att klara av flyktingmottagandet i närområdet och varnat för konsekvenserna om bidragen uteblir. När jag besökte Zaatari-lägret i Jordanien 2013 gjorde penningbristen att två flyktingar fick dela på en madrass.
Väldigt få reagerade på FN:s upprepade larmsignaler.
Varning för rekord
I mars i år varnade EU:s egen gränsmyndighet Frontex för att rekordmånga flyktingar var på väg till Europa. Mellan 500 000 och en miljon var i färd med att lämna Libyen.
I juni följde Frontex upp med en ny varning. Försöken att ta sig illegalt från Turkiet till Grekland hade ökat med 550 procent.
Kriget i Syrien har pågått sedan våren 2011. Förra sommaren satte Islamiska staten in en storoffensiv i Syrien och norra Irak som orsakade stora och väl publicerade flyktingströmmar.
Situationen vid Europas gränser påminde om en tryckkokare på väg att brisera.
Ändå var det som Europas ledare samfällt togs med total överraskning när en mänsklig orm av tiotusentals flyktingar i slutet av augusti tog sig upp från Grekland via Makedonien till Serbien och sedan in i EU via Ungern.
De ville helt enkelt inte se verkligheten som den var. Att deras ovilja att bidra ekonomiskt till att förbättra förhållandena i flyktinglägren runt Syrien var en viktig orsak till att många flyktingar föredrog att trots den riskabla resan och trots att de redan hade akut skydd från krigets fasor, försöka starta ett nytt liv i Europa.
Kapplöpning mot botten
Till en början var Europas politiker som handlingsförlamade. Bortsett från Angela Merkel gjordes minsta möjliga i hopp om att problemet skulle försvinna och för att inte reta upp högerpopulistiska hemmaopinioner.
Numera har deras beslutsfattande övergått närmast i panik.
Det säger en del om kvaliteten på dagens europeiska ledare.
Den ena åtgärden följs av den andra utan att någon övergripande strategi finns. Ingen samordning finns mellan länderna. Var och en fattar sina egna beslut, numera i syfte att minska flyktingströmmen till just deras land.
Tidigare ville Sverige och Tyskland vara bäst i klassen. Nu är alla inblandade i en kapplöpning mot botten.
Toppmötena avlöser varandra i ett försök till gemensamma lösningar men väldigt få beslut fattas. Och de få som klubbas igenom struntar många av medlemsstaterna i.
Slår pannan blodig
Statsminister Stefan Löfven, stöttad av Angela Merkel, försöker envist få hela EU att dela på bördan. Det är som att stånga pannan blodig mot en betongvägg.
Hans senaste förslag är ett helt nytt asylsystem som innebär att flyktingarna söker asyl i EU snarare än i ett enskilt land och sedan fördelas på alla 28 länder. En tvingande omfördelningsmekanism.
Lycka till, säger jag.
För det första vore det en sensation om han lyckades. För det andra skulle det ta lång tid att upprätta ett sånt system. Det löser inte den akuta krisen.
Det är alltid lätt att vara efterklok. Kanske var den fulla kraften i flyktingkrisen svår att förutspå.
Men Europas ledare hade den information de behövde för att förbereda sig på ett bättre sätt.
Hjälp, vad händer? Vi förklarar