”Erosionen är vansinnig – gör så ont i själen att förlora detta”

Vinterns stormar orsakade mångmiljonskador i Skåne – och nu uppdaterar kommunerna sina klimatplaner.
 
Aftonbladets Christina Nordh och Krister Hansson har träffat de närmast drabbade.

Stormvågorna vräkte in längs kusten, krossade sanddynerna och fortsatte in över golfbanan i Ljunghusen.

Samtidigt försvann flera meter av strandlinjen mot naturreservatet i Skanör.

– Vi har en erosion som är helt vansinnig. Vi är förtvivlade, det gör så ont i själen att förlora detta, säger hobbyfotografen Jonas P Ström.

LJUNGHUSEN–SKANÖR. När ovädret Babet drog in över Skåne den 20 oktober förra året var förhållandena exceptionella: starka ostliga och nordostliga vindar i kombination med att extra mycket vatten tryckts in mot kusten.

Längs stranden i Ljunghusen syns spåren efter vinterns stormar tydligt även under våren. Badhytterna har flyttats flera meter bakåt från vattenlinjen, men står fortfarande inte helt rakt. En del av hytterna behöver en rejäl renovering, andra tycks bortom räddning. Jonas P Ström pekar på att en del av hytterna är fixerade med två meter långa pålar rätt ner i sanden.

De höga skyddande sanddynerna är borta. När de försvann slog vågorna med full kraft långt in bland träden bakom. I dag ligger sanden kvar i skogen. Också den kustnära golfbanan drabbades, vatten och sand forsade in över de tre hålen närmast havet.

– Det här är tyvärr bara början, när havet väl bryter igenom klitterna så fortsätter det. Vi har en erosion på den gamla, äldsta kustlinjen som har legat här sedan tusentalet. Det är ett Natura 2000-reservat vi kämpar för, vi måste få stopp på detta, säger Jonas P Ström som under drygt tio år dokumenterat förändringarna.

Han säger att det faktum att Babet inte var en regelrätt storm gjorde att skadorna trots allt inte blev värre.

– Stormen låg på Nordsjön. Att ett lågtryck som ligger så pass långt borta kan få ett så högt vattenstånd hos oss är unikt. Hade det varit storm skulle förödelsen varit ännu värre. Då hade vi kunnat jämföra med det som skedde 1904 – eller Backafloden.

I Skanör stod vattenståndet 1,35 meter över det normala vid tvåtiden på natten till 21 oktober. Innanför strandlinjen vid hamnen ligger naturreservatet Hovbacken, som en barriär mot husen bara några hundra meter bort.

– Det är Skanörs yttre skydd innan vi kommer in på bebyggelse. Om man backar bandet till exempelvis 1975 och jämför med nu är vi av med 120 meter utifrån havet och in. Vi har haft ett naturligt skydd med de långgrunda vattnen, men nu när sanden försvinner blir det ännu större erosion, säger Jonas P Ström som har studerat gamla kartor över området.

Det handlar enligt honom om drygt två meter per år i genomsnitt.

– Förutom att Hovbacken håller på att eroderas har även skyddande växtlighet försvunnit så nu börjar vi få sandflykt. Det krävs väldigt lite för att få en väldigt stor erosion.

Han berättar att i stort sett hela Skanör-Falsterbo är uppbyggt på sand, med bara en tunn jordskorpa. Bitvis bara knappt en centimeter. Om jordskorpan släpper, blir bara den lätt flygande sanden kvar. Det krävs att man binder sanden med växtlighet.

– Hovbacken var Skanörs yttre strandlinje, det är dokumenterat sedan tusentalet, här har man en massa fornlämningar sedan sillatiden. Och den strandremsan äts nu upp mer och mer. Det är den sista stora sandbarriären vi har, sedan har vi bara öppna flommar

Han säger att på andra sidan sundet, i Danmark, har myndigheterna en helt annan inställning till erosion. Där finns också en havs­vatten­myndighet som hjälper kommuner och enskilda.

– Deras filosofi är att havet inte ska ta något mer av deras land. Och framför allt inte äta sönder naturreservaten. Sverige har en helt annan, mycket märklig, syn om att havet ska få ta och ge. Det som håller på att eroderas bort är ju naturreservat och Natura 2000-områden. Enligt EU-bestämmelser får inte det eroderas bort utan varje medlemsland ska se till så att det skyddas och bevaras. De är ett yttre skydd mot havet, säger Jonas P Ström.

Han säger att SGI, Statens geotekniska institut, och SGU, Sveriges geologiska undersökningar, just nu jobbar med att ta fram riktlinjer och underlag för kommuner och länsstyrelser om vad som sker och hur man kan stoppa eller minimera skador.

– Jag har försökt lyfta den här frågan i tio år. Jag tror att folk underskattar att Östersjön är gigantisk. Om vi får mycket mer nederbörd kan vattennivån i Östersjön stiga.

Han berättar om de kraftiga stormarna på 1950- och 1960-talen. Då drabbades bland annat Måkläppen.

– När stormarna kom beslutade vägföreningen, Falsterbohus och klubben sig för att bygga strandskydd på eget initiativ. Men myndigheterna avrådde. För att stoppa sandflykten i sidled byggde man hövder

Jonas P Ström säger att om det inte varit för alla fasta skydd på plats när Babet drog in skulle skadorna ha varit ännu värre.

– Nu rök alla ställen som inte hade fasta skydd. Det är framför allt naturen som fått ta smällen, säger han.

Jonas P Ström anser att man måste ta höjd inför framtiden.

– Det går inte att säga att Babet är en engångshändelse. 1874 var det orkan, men nu var det knappt storm hos oss på Näset. I vindbyarna var det storm, men snittvinden låg på 17,5 meter/sekund.

Enligt FN:s klimatpanel IPCC höjs havsytan just nu med cirka 3,2 mm per år. SMHI:s klimatanalys för Skåne län visar att extremvattenståndet, som beräknas till vart hundrade år, kommer att vara upp till 2,6 meter över nuvarande havsnivå vid norra delen av Öresund redan år 2100. Det är en höjning med cirka en meter jämfört med extremvattenståndet i dag.

– Om vi inte får ett erosionsskydd inom de närmaste åren kommer norra sidan, med stora delar av Hovbacken, att vara helt fördärvad. Skulle vattnet stiga så pass mycket som en meter, så kan inte varje land klara det själv. Då är det frågan om det inte behövs ett övergripande organ i Europa, säger Jonas P Ström.

Han efterlyser fler åtgärder från kommun och länsstyrelse. Det är bråttom nu, säger han.

– Vi försöker få till en dialog med myndigheterna och önskar att någon tar ansvar, inte bara kastar bollen mellan sig. Vi vill inte att naturen ska ha sin gång. Vi pratar om tiotusentals kvadratmeter sandklitter som är helt raserade, med massor av vegetation. På vissa ställen har vi utrotningshotade blommor som har rykt.

Vilket skydd tycker du ska till för att rädda de skånska kusterna?

– Det är ju att börja sandfodra rejält. För sand har vi extrema mängder av. Sedan räcker det inte att bara skjuta upp sanden, utan göra som de har gjort i Ystad: att hjälpa till med växligheten. Till exempel att samla upp tång och väva in, att sätta växtlighet i kokosmattor, naturmaterial, säger Jonas P Ström.

Ulf Andersson, teknisk chef i Vellinge kommun, säger att inloppet i Skanörs hamn muddras årligen.

– Men vi har muddrat mer än normalt, ungefär 4 000 kubikmeter sand från inloppet till Skanörs hamn upp mot stranden. Det är ansenliga mängder och då håller vi emot stranderosionen, men inte fullt ut – lite beroende på vädret. Stormar det mycket från fel håll äter havet snabbt upp strandlinjen, säger han.

Vellinge har i samarbete med LTU, Lunds tekniska högskola, gjort en omfattande utredning av läget och Länsstyrelsen Skåne har tagit fram nya underlag till skånska kommuner som stöd i klimatanpassningen.

Vad är planen framåt för att skydda naturreservatet?

– Vi strandfodrar, vi fyller på med sand. Vi har ett tillstånd från Länsstyrelsen som vi nu kommer att utöka. Vi utgår lite från Babet och erfarenheter vi har dragit utifrån det. Även på södra sidan kommer vi att utöka områdena som vi strandfodrar på. Man tittar också på om man kan binda sanden med exempelvis strandråg och ålgräs i havet, säger Ulf Andersson.

I slutet av april började kommunen bygga en 300 meter lång skyddsvall i södra Ljunghusen. Den har en kärna av kalkbergskross och ska stå helt klar i sommar.

– Vi kommer att bygga ner mot golfbanan naturligtvis, men också ner mot Falsterbo och Skanör. Det är ett väldigt omfattande bygge. Det första etappen, på sydkusten, är upphandlad och kommer att slutföras de närmaste två åren.