”Jag är rädd att min dotter ska bli sjuk”

Publicerad 2011-08-19

Här svarar Barey Ali Ismail, 25, på läsarnas frågor

Somaliskan Barey Ali Ismail, 25, vandrade till fots i 18 dagar för att nå det överfyllda flyktinglägret Dadaab i Kenya. n n Där tvingas hon och dottern, 1, söka skydd från sandstormar och stekande sol under ett träd. I går chattade hon med Aftonbladets läsare i Världen direkt.

TAR SKYDD UNDER TRÄDET Aftonbladet berättade i går om somaliskan Barey Ali Ismail, 25, som väntar på att få komma in i flyktinglägret i Dadaab i Kenya med sin ettåriga dotter. De är två av tusentals som väntar, dag ut och dag in. I går chattade hon med Aftonbladets läsare.

Anonym: Hur mår du?

Barey Ali Ismail: Jag är okej, men svag och får ingen medicinsk hjälp. Jag har bott under ett träd i sex månader.
 

Jasmina: Hur mår ditt barn?

Barey: Min dotter är sjuk.
 

Mari: Har du möjlighet att tvätta ditt lilla barn?

Barey: Jag har inget vatten här mer än det vi måste dricka. Jag brukade tvätta min dotter varje dag.
 

Sunny: Varifrån kommer du, och hur länge har ni varit på flykt?

Barey: Jag kommer från centrala Somalia och gick i 18 dagar till fots.
 

Maria: Hur ser en dag ut för dig?

Barey: Jag vaknar ofta väldigt tidigt på morgonen när solen går upp, ibland före. Då är det väldigt kallt. Det första jag gör är att försöka hitta något att äta åt mig och min dotter, sedan går vi ut för att samla ihop ved så vi kan tillaga maten. Ibland får jag mat från biståndsorganisationer, ibland av släktingar och andra i lägret. Mitt på dagen när det är som varmast sitter vi

i skuggan under trädet. Jag är väldigt rädd att min dotter ska smittas av sjukdomar, därför försöker jag hålla henne borta från folksamlingar. Mässlingsmitta är vanligt. På kvällarna lägger jag min dotter tidigt och pratar sen med vänner och grannar.
 

Tyra: Hur kändes det när du bestämde dig för att lämna ditt hem, släkt, vänner och man?

Barey: Jag var självklart väldigt ledsen när jag lämnade min man. Jag hade inget val eftersom vi inte hade råd att fly båda två. Det är en väldigt pressande situation att vara med om att lämna dem man älskar och vandra iväg själv. Jag känner mig ensam och rädd här eftersom jag inte har någon som kan skydda mig.
 

Mari: Vad gör du för att behålla hoppet om att få det bättre?

Barey: Jag försöker hålla hoppet uppe om att hamna i ett av FN:s kvotprogram för flyktingar och få lämna det här området i Kenya för att åka till exempelvis Sverige.
 

Fredric: Vad har du för drömmar om framtiden?

Barey: Min enda dröm är att lämna flyktinglägret i Dadaab för att få ett jobb och försörja mig själv, min dotter och släktingar hemma.

Följ ämnen i artikeln