Bo Widerberg het i Frankrike

Publicerad 2015-03-27

Renässans för den svenske filmskaparen

Bo Widerberg 1(1930-1997).

I veckan blev det känt att årets Cannesaffisch pryds av Ingrid Bergman. Knappast en högoddsare; Bergman juryledde festivalen 1973 och skulle ha fyllt hundra senare i år. Samtidigt är det premiär för Stig Björkmans dokumentär Jag heter Ingrid.

Svensk film lever alltjämt högt på sina ikoner: Garbo, ett par Bergman, men även på en i utlandet mindre berömd person. Sedan ett par år upplever Bo Widerbergs filmer något av en fransk renässans. Förra året gick Barnvagnen, Elvira Madigan och Ådalen 31 upp på fransk bio och i veckan var det dags för ytterligare två nypremiärer, då Kvarteret Korpen och Kärlek 65 slog ner i ett par salonger på Paris vänstra strand. Franska kritiker betonar Widerbergs fria uttryck, väsentligen utlöst av den franska nya vågen, men också av den tjeckiska och den amerikanska, John Cassavetes inte minst. Kanske är det regissörens kombination av intimitet och politisk utblick som faller i smaken. Till hösten kommer även Widerbergs enda USA-inspelade film Joe Hill, som Svenska Dagbladet uppmärksammade nyligen (22 feb), att visas i Frankrike. Det vore alltför anspråksfullt att begära något liknande på svensk mark, där Hollywoods herravälde tätnar (på biotoppen den gångna veckan var tio av tio filmer amerikanska eller brittiska). Men att flera av Widerbergs filmer inte ens finns tillgängliga på dvd eller vod är en skamfläck.

I tider av korta bäst före-datum och allmänt systematiserad filmdemens är det till viss tröst att världens filmmetropol vet att värdesätta även förringade svenska skatter.