Han förvandlar kinesiska granater till köksknivar

KINMEN, TAIWAN. Att komma in i Maestro Wus verkstad är som att kliva in i 50-talet. Fullt av gamla slitna maskiner och i ena änden en stor tegelugn där det brinner en öppen eld.

Här tillverkar smeden köksknivar av rostiga, kinesiska artilleri­granater från ett gånget krig.

Inte långt härifrån finns land­stignings­hindren längs öns stränder, en annan påminnelse om att väpnad konflikt mellan Kina och Taiwan ständigt hotar.

Långe och gänglige Maestro Wu, 66, heter egentligen Wu Tseng Dong men alla använder hans artistnamn. Han minns fortfarande sin uppväxt som till inte obetydliga delar tillbringades i fuktiga skyddsrum.

Nu är han rädd att ön Kinmen åter ska bli centralpunkten för en ny väpnad konflikt mellan jätten Kina och det betydligt mindre Taiwan.

Mellan 1958 och 1978 besköt Kina Kinmen-ön, som bara ligger några kilometer från det kinesiska fastlandet men som är en del av Taiwan, konstant med granater.

Till en början var det granater som exploderade men efter ett halvår övergick Kina till granater som bar på propaganda­blad som sköts ut vid kontakten med marken.

– Beskjutningen skedde varannan dag på udda datum, berättar Wu. Varannan kväll var jag tvungen att göra mina läxor klara och äta middag före klockan 19. Då gick vi alla till skydds­rummet.

Vid sjutiden började beskjutningen.

– Varje kväll koncentrerade sig Kina på att beskjuta en och samma by som träffades av hundratals granater. Om vi hörde granater slå ner i närheten visste vi att det var vår by som besköts. Var det tyst kunde vi lämna skydds­rummet efter några timmar utan någon större risk.

Lärarna i skolan uppmuntrade eleverna att samla in de kinesiska propaganda­bladen och lämna in dem.

– Gjorde man det fick man ett sudd­gummi eller liknande i present. Jag tror lärarna lämnade propaganda­bladen till militären.

Beskjutningen upphörde först 1978 efter att USA och Kina upprättat diplomatiska för­bindelser. Det innebar att Taiwan förlorade sin plats i FN och att en rad länder bröt de diplomatiska för­bindelserna med utbrytar­republiken.

Men för Wu och hans familj innebar de att de äntligen slapp skräcken att träffas av den kinesiska beskjutningen. Spåren av det långvariga kriget lever dock kvar.

Att komma in i Maestro Wus verkstad är som att kliva in i 1950-talet. Fullt av gamla slitna maskiner och i ena änden en stor tegelugn där det brinner en öppen eld.

I en jättehög i hans verkstad ligger uttjänta kinesiska granater, tillverkade i Ryssland. Med åren har de alla fått ett yttre lager av rost men stålet i dem är det inget fel på.

Jag lyfter upp en och får en chock över hur tunga de 40 centimeter långa pjäserna är.

På en hylla ligger en granat där den inre hylsan fortfarande sitter kvar, fylld av hårt packade flygblad.

Även om de inte exploderade gjorde granaterna stor skada när de slog ner i hustak, lador och jordbruks­maskiner.

– Många människor dödades. Jag hade själv en granne som blev träffad och dog.

Maestro Wu plockar en rostig kinesisk artillerigranat ur den stora högen i sin verkstad. Men en brännare skär han ut en bit som är mindre än en handflata.

Han lägger in den lilla granatbiten i den öppna ugnen och häller på lite mer kol. Det fräser till i glödbädden. Från en enda granat kan Wu tillverka 40 normalstora knivar.

En fläkt bakom ryggen på honom ger lite svalka och håller samtidigt glöden igång.

När Wu tar ut biten med en tång är den röd. Muskler och senor spelar i hans underarm.

Han lägger granatbiten på ett städ och slår den med stora, tunga rörelser med en hammare. En flod av eld­flagor slungas ut. Wu ber fotografen backa för att inte träffas.

Proceduren repeteras några gånger och ganska snart fram­träder formen av ett kniv­blad med en smal ände där skaftet ska sitta.

När granaterna slutade falla kom hans pappa på idén att börja tillverka knivar av de många granater som låg kvar i land­skapet över hela ön. Pappan hade en smides­verkstad som tillverkade jordbruks­redskap men lade nu till ännu en produkt.

– Då fanns det 100 000 soldater på ön som alla behövde knivar för matlagning och annat.

Så småningom tog Maestro Wu över verk­samheten. Till en början såg han det som en ren affärsrörelse.

– Men ju längre jag hållit på desto mer glädje ger det mig att kunna tillverka fredliga föremål av något som dödar människor i krig.

I dag har han flera anställda i verkstaden och i butiken där de handgjorda knivarna säljs i en stor mängd utföranden. Här finns också mer konstnärliga föremål som mäster­smeden tillverkat med olika fredsbudskap.

Maestro Wu hoppas att det nya spända läget mellan Kina och Taiwan inte ska utvecklas till ett fullskaligt krig.

– Jag vill ha kvar vårt demo­kratiska system men å andra sidan vill jag inte behöva springa till skydds­rummet som när jag var ung. Jag tycker de båda regeringarna måste sätta sig ner och prata med varandra och hitta en lösning.

När kommunistpartiet tog makten i Kina 1949 flydde nationalisten Chiang Kai-shek med sin armé till Kinmen och vidare till ön Formosa, dagens Taiwan. Som mest fanns 100 000 av hans trupper på Kinmen.

Spåren finns kvar överallt.

Mest synbara är landstigningshindren som omger många av stränderna som vetter mot det kinesiska fastlandet. Vi ser dem själva när vi förflyttar oss några kilometer från Wus verkstad.

På stora cement­klumpar är långa störar av vad som ser ut som avsågad järn­vägs­räls fästad, som pekar hotfullt mot en tänkt inkräktare. När det är hög­vatten syns bara toppen på störarna som står med bara några meter mellan­rum i dubbla eller tredubbla rader, kilometer efter kilometer.

Hindren skulle göra det omöjligt eller i sämsta fall försvåra fiendens möjlighet att landsätta invasions­styrkor.

Från stränderna känns Fastlands­kina mycket nära. På de kortaste ställena är avståndet från Kinmen mindre än tre kilometer.

På kvällen när de höga skyskraporna lyser av neon är det svårt att begripa att det är ett annat land som andra sidan. Ljusen speglar i sig i vattnet.

I Yangshenbukten finns be­fästningarna kvar från när soldater låg i sina skyttevärn redo att möta en invasion från Kina. Nu känns det trots de långa raderna av landstignings­hinder ganska ödsligt och fridfullt. En äldre kvinna har plockat ostron från odlingar en bit ut. Nu sköljer hon dem i nätkassar i saltvatten­bassängen vid stranden. Hon bär en traditionell stråhatt som skydd mot solen som då och då tittar fram bakom molnen.

– Jag är inte orolig för en attack från Kina, berättar Hsu Ai-Ho. Jag upplevde det förra kriget och så mycket värre kan det nog inte bli.

Med vattnet droppande från skal­djuren lyfter hon mödosamt upp nätkassarna och lägger dem i en korg på sin tre­hjuliga röda cykel och leder långsamt iväg den.

På vissa sätt är Kinmen en mot­svarighet till Krim. Ön ligger nära Kina och det skulle vara svårt för Taiwan att försvara den vid ett fullskaligt anfall. I dag finns bara 3 000–4 000 taiwanesiska soldater på ön. Förra gången krig hotade mellan Kina och Taiwan 1996 fanns det 25 000 soldater på ön.

Många ur lokalbefolkningen ser sig som kineser på grund av de nära banden med Kina.

Före covid gick det en färja mellan Kina och Kinmen men trafiken har inte återupptagits än trots att pandemin nu betraktas som över.

Kinmen har dock inte samma strategiska värde för Kina som Krim har för Ryssland som har sin flotta stationerad där.

Vår lokala guide på ön tror inte att Kinmen är huvud­målet vid ett kinesiskt försök att ta över Taiwan. Men de många militär­anläggningarna och land­stignings­hindren är både en symbol för och en påminnelse om att krig mellan Kina och Taiwan inte behöver vara så avlägset.

Att pålarna fortfarande får stå kvar efter så många år är ett tecken på den rädsla som fortfarande finns för en kinesisk invasion.

Maestro Wu är redo att blank­slipa kniven. Han sätter den på en träplatta och rör sig mellan olika slip­maskiner innan han stoppar in den i det brinnande kolet igen och sedan i en hink med vatten.

Han finjusterar tjock­leken på hand­taget med några hammar­slag och kontrollerar att kniv­bladet är rakt. Därefter hamrar han på hand­taget och med ett bestämt och välriktat slag böjer han änden på skaftet så att handtaget låser sig.

– Jag vill inte att unga människor runtom i världen ska dö för att Kina och Taiwan inte kan komma överens, säger han och ser för ett ögonblick sorgsen ut.

– Jag vill inte att Kinmen ska bli ett nytt Ukraina.