En kompromiss med mitt pubertala jag
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag vet att jag är vuxen. Jag betalar skatt, håller ordning på mina räkningar, storhandlar på Willys, har regelbundna jobb med riktig lön och jag håller till och med min kille i handen bland sofforna på Ikea. På nåt sätt så kan jag acceptera att det finns vissa fördelar med den här vuxenheten.
Jag vet vad jag har på kontot, behöver inte be mamma och pappa om mat, jag ramlar inte längre över skor i hallen och i min toalett är porslinet alltid mer eller mindre vitt.
Men sen finns det något annat i mig, en obstinat tonåring som vägrar. Samtidigt som jag vill ha ett tryggt och trevligt stadgat förhållande är det nåt i mig som vrålar att jag fa-an inte vill bli som mamma och pappa!
Mamma och pappa träffades när dom var 22, förlovade sig när dom var 23, gifte sig vid 24 och fick min bror Henrik lagom i 25-årspresent. Vid 28 hade dom nybyggt radhus med tre våningar, varsitt fast jobb, Volvo kombi, dagmamma och två barn, en pojke och en flicka. Och med skräck märker jag hur det sakta men säkert börjar hända mina vänner. Dom har fina förlovningsringar i guld, köper riktiga, smart planerade lägenheter och magarna växer till höger och vänster. Jag blir rädd. Den pubertala lilla Kittyn i mig vill inte!
Så till slut gjordejag en deal med henne. En kompromiss. Om jag nu vägrar bli vuxen fullt ut och inte vill förlova mig och ha ring på fingret, hur kär jag än är, så kan jag väl åtminstone ta bort första bokstaven. Och örlova mig!
Så nu har jag och min kille gjort det. Örlovat oss.
Vi gick på stan en hel dag och letade, till slut hittade vi ett sånt där fint, lagom stort silverbryt-hjärta som dom har i Twin Peaks. Vi bad att få hjärtat omgjort, att den lilla tanten i affären skulle kroka i en silverörhänges-krok i varje halva, men utan att bryta det.
Sen tände vi ljus hemma och bröt det tillsammans, symboliskt och tonårigt. Vi tittade djupt in i varandras ögon och skålade i champagne när vi trädde de små krokarna genom våra små öronhål. Min kille hade inte använt hålet sen han var hårdrockare på 90-talet, men nu dinglade den lilla hjärthalvan där så fint. Sen dess är vi seriöst örlovade på ett högst ovuxet vis. Eller fegt. Det enda vi missat är att sätta in en örlovningsannons, men det kanske man kan ta senare. Eller hur funkar sånt, nån vuxen som vet?