En grymhet så svår att förstå
Uppdaterad 2013-02-04 | Publicerad 2013-02-01
Vi ville nog alla tro på berättelsen om kidnappningen med det lyckliga slutet.
Sanningen, vet vi nu, var 18 timmars svårbegriplig grymhet i en källare där en fastbunden nioårig flickas hopp om att få överleva långsamt bröts ned.
Sant är att polisen i takt med att timme lades till timme utan att flickan hittades mer och mer fruktade det värsta.
Men Anna levde, hon var trött men välbehållen, hon hittades av Missing people och var snart återförenad med föräldrar och trygghet och värme och tillit.
När sedan polisen på ett tidigt stadium berättade att inget tydde på att hon hade utsatts för sexuella övergrepp under de många timmar hon var i mannens våld drog vi ännu en lättnadens suck.
Nu, när förundersökningen har blivit offentlig och förhören går att läsa, är den lyckliga upplösningen inte längre lika självklar.
Mannen visar sig vara någon annan än den vi trodde att han var, en snäll men förvirrad kuf som bjöd på glass och ville ha någon att prata med.
Bunden i en källare med en boll i munnen kan ingen höra dig skrika.
Nej, det är inte baksidestexten till den halvdåliga skräckfilmen du står och fingrar på i videobutiken.
Det är flickan som under långa samtal med en duktig och försiktig förhörsledare öppnar sig mer och mer och fogar detalj till detalj och formar en berättelse så fylld av smärta och skräck och maktlöshet.
Grymmast av allt, tror jag, är lögnerna.
– Du kostar 350 000 tusen. Vill du veta varför du är så dyr? Det är för att du är orörd.
Mannen hade just lurat i Anna att hon ska säljas som sexslav. Han hotade döda henne. Hon hade munkavle, kunde bara nicka.
Det plingade till i mannens mobil. Han ljög, sa att ett första bud hade kommit. 250 000 kronor.
Varför plågade han henne på detta vis? Fick han en kick av det fysiska och psykiska övertaget? Njöt han av makten?
Nytt bud, 750 000. Flickan var skräckslagen. Han lugnade henne, sa att hon snart är hemma igen.
Vänligheten, visar det sig snart, var högst tillfällig. Ett tredje bud: två miljoner. "Du vet att man kan hamna på många olika ställen som slav"?
Eller var det så att han kämpade mot en perverterad drift, att han visste att han gjorde fel och torterade henne på detta vis för att orka stå emot frestelsen att förgripa sig på henne?
Jag ögnar igenom den rättspsykiatriska utredningen i förhoppning om att finna en förklaring. Kidnappningen, skriver experten uppgivet, "ter sig även utåt svårförståeligt".
Psykiatrikern gör ändå ett försök att analysera: "Oförmåga att förstå andra människors tankar och reaktioner", "känslomässigt omogen", "bristande förmåga till socialt samspel med andra på en djupare nivå".
Inte heller mannen själv har kunnat förklara. I ett förhör hävdar han att det var spännande att se hur ett kidnappat barn uppför sig. I ett annat att han ville ”testa sina begränsningar". I ett tredje att han behövde en "karaktär till en novell han skulle skriva".
En ambitionsnivå som inte ens det mest vildsinta avantgardet inom den realistiska litteraturen har varit i närheten av.
Varför ville du skrämma henne? försöker förhörsledaren.
– Skapa lite rädsla, svarar mannen.
Mer utförlig än så blir han inte. Förmodligen är det så enkelt för honom. Han ville skapa lite rädsla.
Det går inte att säga något annat än att han lyckades. Anna är ännu månader efter de 18 timmarna mycket rädd, hon lider av vad som på fint språk heter posttraumatiskt stressyndrom.
Kommer hon någonsin sluta att vara rädd?