Andreas hittade sin familj – efter 33 år

Åsa Passanisi

”Semesterresan gjorde att jag fick en helt ny familj”

Andreas Tilly adopterades från Sri Lanka för 33 år sedan.

När han åkte till huset som hans mamma skulle bo i, fick han en chock.

– Hon bodde kvar, trots att adressen jag hade var mer än 30 år gammal, säger Andreas som nu återförenats med hela sin biologiska familj.

Andreas Tilly var bara 5 månader gammal när han adopterades till Höllviken, söder om Malmö. Under uppväxten funderade han sällan på sitt ursprung.

– Jag växte upp i en bra och trygg familj. Och tänkte aldrig på var jag egentligen kommer ifrån. Jag vet att många adopterade är nyfikna på sina rötter, för mig var det aldrig så.

Adoptionshandlingarna med den gamla adressen blev liggandes i en låda – i 33 år. Tills Andreas flickvän undrade om han inte ville besöka landet han föddes i.

– Jag var inte jättetänd på idén först, men sedan började jag googla och tyckte att Sri Lanka verkade vara ett trevligt land, säger Andreas och skrattar.

Tog med sig handlingarna

Före resan kontaktade han adoptionsbyrån och fick resterande handlingar från sin adoption. Han stoppade dem längst ner i resväskan, tillsammans med den över 30 år gamla adressen.

– Jag tänkte att jag tar med mig handlingarna i fall att, men jag hade absolut inte bestämt mig för om jag ville försöka göra några efterforskningar.

Semestern på Sri Lanka började med några lata dagar på stranden, guidade turer, safari.

Och när det bara var ett par dagar kvar på semestern låg papprena fortfarande längst ner i resväskan.

– När jag berättade att jag var adopterad för ägaren till en restaurang vi brukade äta på, sa han att jag skulle ångra mig om jag inte försökte leta reda på min familj.

Barnhemmet såg ut som på bilderna

Restaurangägaren erbjöd sig att skjutsa Andreas och flickvännen till barnhemmet som Andreas bott på och sedan till den adress han hade till sin mamma. Efter en stunds tvekan bestämde sig Andreas för att tacka ja till erbjudandet.

Dagen efter bar det av.

– Jag hade inga förväntningar alls. Tänkte nog mest att det kanske kunde vara kul att få se barnhemmet, jag hade ju sett bilder på mig och mina biologiska föräldrar utanför huset.

Att hitta var inte alls svårt – huset såg ut precis som Andreas mindes det från bilderna. Skillnaden var att det omvandlats till privatbostad, vilket gjorde att Andreas inte fick någon möjlighet att se det invändigt.

– Jag fotograferade lite, sedan åkte vi vidare till den by där min mamma skulle ha bott när jag föddes.

Lång väntan utanför huset

I byn var det först ingen som kände till adressen. Men när Andreas visade lokalbefolkningen sitt lankesiska efternamn slussades han vidare till ett annat område – och där låg det, huset som hans mamma en gång skulle ha bott i.

– Då började det snurra till i huvudet på riktigt.

Chauffören gick in först. Och blev kvar länge i huset.

Utanför satt Andreas i tuk-tuken och undrade vad som skulle hända nu. Fanns hon där? Ville hon träffa honom? Skulle han bli besviken?

En kvart senare kom chauffören tillbaka i sällskap av en man.

– Mannen tog mig i hand, tittade intensivt på mig och förklarade att han var min morbror. Sedan sa han "din mamma är hemma och hon vill träffa dig."

”Mamma hade väntat i 33 år”

Andreas mamma stod utanför huset när han klev in på gårdsplanen.

– Jag kan inte förklara hur det kändes. Det var overkligt, och sedan verkligt och sedan overkligt igen, skrattar Andreas och fortsätter:

– Min mamma bara tittade på mig och grät. Hon ville känna på mitt ansikte och gick in och ut i huset, hon visste inte var hon skulle ta vägen.

Senare fick Andreas veta att hans då minderåriga mamma tvingats adoptera bort honom – att hon först vägrat släppa taget om honom i rättssalen, men att det slutat med att hon varit tvungen att ge upp sin son. Efter det hade hon aldrig slutat hoppas på att Sundun, som hon kallade honom, en dag skulle komma tillbaka.

”Det bara vällde in folk"

Efter en liten stund fick Andreas reda på att han har två bröder och att hans pappa – som lämnade familjen flera år tidigare – också var i livet.

Alla ville träffa honom.

Dessutom gick ryktet i byn – att den förlorade sonen återvänt.

– Det vällde in folk. Kusiner, ingifta fruar, fastrar..., alla ville kramas och, ja, det var väldigt omtumlande.

Andreas bröder avbröt omedelbart sina arbetsdagar när de fick veta att deras bror "kommit hem".

Bara ett par timmar efter det första känslosamma mötet med mamman var hela familjen samlad.

– Det var som en dröm. Min ena bror är väldigt lik mig och jag kunde omedelbart känna igen mig i min pappa. Vi är lika flintskalliga båda två!

Två dagar efter den otippade återföreningen var det dags för Andreas att åka hem.

Men med en helt ny känsla i kroppen.

– Att få träffa min familj förändrade mitt liv, det kändes som om den sista pusselbiten som jag egentligen aldrig letat efter hade fallit på plats.

Kommer du att åka tillbaka?

– Absolut! Men när har jag inte bestämt. Tills vidare håller jag daglig kontakt med mina bröder genom Facebook.