De vadar över floden – möts av taggtråd och skrikande soldater

Invandringen som sätter skräck i amerikanerna

CIUDAD JUAREZ/EL PASO. Juan och hans syskonbarn glider ner längs den branta sandbanken ner mot floden för att ta sig över till USA.

En soldat på andra sidan ropar att de begår en illegal handling.

Juan lyssnar inte. Han tar ett av de yngsta barnen på ryggen och vadar över Rio Grande. På andra sidan möts familjen av dubbla rader av taggtråd.

Scenerna vi bevittnar från den mexikanska gränsstaden Ciudad Juarez är extremt dramatiska men likväl ren rutin. De upprepas dag efter dag, månad efter månad. Varje dag lyckas ett tusental personer ta sig över gränsen bara i det här området.

Bilderna av den oreglerade invandringen har satt skräck i amerikanerna. I det kommande presidentvalet finns det ingen fråga de tycker är viktigare än att få stopp på det som Donald Trump kallar ”en invasion”.

Trump lät bygga den dryga åtta meter höga muren som sträcker sig åt båda håll så långt ögat kan nå. Men istället för att minska invandringen har resultatet blivit att det förra året kom rekordmånga flyktingar och migranter. 2,3 miljoner registrerades. Lägg till det de som tar sig in obemärkt.

Ett ingenmansland

Biden stoppade murbygget när han blev president men har nu trots vallöften om motsatsen sagt att han ska låta bygga vissa sektioner där det finns luckor i stålmuren.

Vi går ner på den mexikanska sidan av gränsen där en kanske hundra meter bred remsa av platt sand och sten utgör ett ingenmansland som leder fram till floden som här inte är mer än omkring tio meter bred.

Vi har kört hit i bil från El Paso som i praktiken är sammanbyggd med Ciudad Juarez. In i Mexiko är det ingen trafik alls. Åt andra håller möter vi en tjock ström av bilar med människor som ska in och jobba eller plugga i El Paso.

Många mexikaner som tillhör medelklassen och bor i stan har ett särskilt kort som låter dem passera ut och in i USA så länge de inte åker mer än åtta mil från El Paso.

Amerikanerna som åker åt andra hållet gör det främst för att köpa medicin till en bråkdel av priset eller få läkarvård eller tandvård som är billigare i Mexiko.

När vi åker tillbaka tidigt på eftermiddagen är det fortfarande långa köer för att ta sig in i USA. Trots tre filer tar det oss 1,5 timmar att återvända.

Vi ser inte till några mexikanska gränspoliser nere vid Rio Grande. Däremot möter vi en strid ström av människor som med bestämda steg tar sig fram längs flodbanken.

Juan är klädd i en röd t-shirt och jeans. Han är tillsammans med några av sina syskonbarn och två av deras barn.

Först vill de inte prata. Allt fokus ligger på att ta sig över. Men när de möts av de amerikanska soldaterna hotfulla rop över vattnet vänder de sig till oss.

Familjen är från Colombia. De reste på turistvisum från Bogota till turistorten Cancun i Mexiko. Därifrån har de flugit till gränsstaden Ciudad Juarez. Totalt har resan kostat närmare 30 000 kronor för hela familjen. För att ha råd belånade hans mamma sitt hus.

– Dessutom har jag sparat ihop pengar länge, säger Juan.

Det är inte lätt att få en mer detaljerad eller sammanhängande berättelse om varför han och kvinnorna flyr.

– Vi var hotade av gängen i Colombia, berättar Juan som inte vill säga sitt efternamn av säkerhetsskäl.

– Jag var chef på en restaurang men tjänade inte tillräckligt för att kunna försörja familjen. I USA hoppas jag att vi får skydd och ett bättre liv.

Hans blick skannar oroligt av floden och de amerikanska soldaterna på andra sidan. Deras kamouflageuniformer vittnar om att de kommer från Texas National Guard, en styrka som delstatsguvernören George Abbott skickat till olika städer i Texas där många flyktingar försöker ta sig in.

Gränsen är en federal angelägenhet så egentligen är det US Border Patrol som ska sköta den. Men guvernören tycker inte de gör tillräckligt för att stoppa migranterna. Abbotts motdrag är att låta sina trupper lägga ut dubbla rader med taggtråd och ha soldater posterade där många försöker ta sig över.

Har inget bagage med sig

Vad vi kan se verkar det finnas någon form av inofficiellt samarbete mellan National Guard som står i fronten och Border Patrol som tar hand om flyktingarna när de väl kommit över.

Varken Juan eller kvinnorna i hans sällskap har något bagage.

– Det är ingen idé. Gränsvakterna tar ändå allt när vi kommit över.

Det yngsta barnet är bara två år. Den äldre flickan åtta år. Hon ser rädd och förvirrad ut.

Några flyktingar har redan tagit sig över till den andra sidan av floden. De står nu intill taggtråden och avvaktar. Juan ropar till dem och utbyter information. Därefter tar han sig snabbt ner till floden. Han tar det yngsta barnet på sina axlar och vadar över tillsammans med barnets mor. Sedan går han tillbaka och tar den äldre dottern på ryggen. Där det är som djupast har han vatten upp till midjan. På några minuter är hela familjen över på den amerikanska sidan av floden. Nu återstår taggtrådshindren.

Det är concertinatråd, en sällsynt elak taggtråd med små rakbladsvassa kanter som skär hål i huden vid minsta beröring.

Juan och kvinnorna är blöta upp till midjan. Det är bara tio grader varmt och blåser kallt. Jag har tjock tröja och vindjacka på mig men huttrar ändå.

Den äldre flickan börjar gråta av anspänningen och ovissheten.

Nya smågrupper av människor kommer gående längs flodbanken. En kvinna från Ecuador bär på en nio månader gammal dotter som är invirad i en tjock filt. Bara delar av hennes ansikte är synligt. Mamman är sminkad med glittrig eyeliner under ögonen.

Soldater i vita pick-ups

Maken säger att gängen, våldet och ”en massaker” som ska ha inträffat ligger bakom deras flykt.

Både maken och hon är klädda i rejäla täckjackor.

– Vi hoppas kunna ge vår dotter ett bättre liv i USA, säger mamman Lizette Rios.

Vad gör ni om de inte släpper in er, undrar jag?

Hon svarar kort med två ord.

– Vi väntar.

Familjen får sällskap av några andra som bestämmer sig för att bilda kedja tvärs över Rio Grande så att ingen ramlar och drunknar. Pappan lyfter upp barnet och bär det högt med raka armar. Han snubblar till. För ett ögonblick ser det ut som han ska tappa barnet i vattnet men så återfår han balansen.

En av soldaternas vita pick-ups kör dit familjen tagit sig. Den unge soldaten upprepar det vi hört honom säga många gånger vid det här laget.

– Det ni gör är illegalt. Ni måste ta er till någon av gränsbroarna och korsa där.

Han pekar ut riktningen med handen.

Fotografen Corrie Boudreaux som kört oss hit har bevakat gränsfrågan i många år.

– Soldaten vet mycket väl att flyktingarna inte släpps in via broarna, säger hon. Han försöker bara hindra dem från att försöka ta sig över taggtråden.

Alla som tar sig över floden verkar vara medvetna om detta. Några går längre bort men bara för att försöka hitta en plats som soldaterna inte bevakar.

En glipa i stålgrinden

Nu är det tre soldater som står precis på andra sidan. En av dem börjar rycka bort klädesplagg, väskor och annat som fastnat i taggtråden. För en stund tänker vi att de försöker göra en öppning för att släppa in kvinnan med sin baby.

Men det är tvärtom.

Från flaket plockar en av dem upp en färsk rulle med taggtråd som han tillsammans med kollegorna lägger ut precis där familjen tänkt sig gå över. Pick-upen gasar kraftigt och har trots fyrhjulsdriften fastnat i den mjuka och djupa sanden.

Medan soldaterna koncentrerar sig på att få loss bilen lyckas Juans grupp och några andra ordna en passage genom taggtråden en bit bort genom att lägga en svart väska tvärsöver de vassa bladen. På någon minut är alla i gruppen över. När soldaterna upptäcker det är det för sent. Colombianerna springer redan över sanden upp mot den höga, rostfärgade stålmuren.

Småspringande tar de sig till den närmsta öppningen, gate 36. Där får de bilda en lång rad tillsammans med andra som redan står där.

Då och då öppnas en liten glipa i stålgrinden och några släpps in.

Corrie Boudreaux förklarar processen.

– Flyktingarna körs till ett asylförsvar där de hålls inlåsta i några dagar eller upp till en vecka medan deras identitet kontrolleras och bakgrundskontroller görs.

Den som har ett brottsregister i sitt hemland skickas tillbaka. Många av de övriga får söka asyl.

– De släpps och kan resa vart de vill i USA i väntan på sin asylintervju. Väntetiderna är långa. Ofta tar det minst 2-3 år. Under tiden kan de skaffa jobb även om det är illegalt.

Får inte ta med sig något

När jag besökte gränsen inför valet 2016 försökte de flesta flyktingar ta sig in obemärkt för att leva som papperslösa i USA. Numera söker de flesta asyl i vetskap om att de då får stanna i åtminstone några år även om de i slutänden inte beviljas asyl.

Ständigt nya grupper vandrar längs flodbädden. Några har förberett sig bättre än andra. De har handduk och torra ombyten med sig i en ryggsäck.

Vi ser åtminstone två män som har små hundar med sig.

Corrie ropar till dem att vakterna kommer att ta deras djur och erbjuder sig att ta dem med sig till ett härbärge för djur där de så småningom kan få tillbaka dem. Männen avböjer. De tror henne inte.

I mitten mellan några av soldaternas bilar står en container.

– Där slänger gränsvakterna alla migranternas ägodelar. De får inte ta med sig någonting.

En ensam bajamaja fungerar som enda toalett för det som kan bli en lång väntan uppe vid murgrinden.

En kvinna kommer fram till oss. Hon drar upp t-shirten över magen. Från behån drar hon loss en plastpåse med dokument i. Hon visar sidorna för Corrie Boudreaux.

Dokumenten på spanska är utfärdade av en organisation som vidimerar att Yuli Andrade Orrea som kvinnan heter har fått en skottsäker väst för att hon blivit dödshotad. Yuli hoppas att det ska hjälpa henne att få asyl.

Hon bär ett munskydd som halkat ner under hakan.

Springer mot hålet

– Jag hjälpte till att organisera aktiviteter för barn och ungdomar i min hemstad i Colombia så att de skulle ägna sig åt sport istället för droger. Då blev jag hotad av drogkartellen. Gängen har total kontroll. Jag kan inte göra något längre.

Hon brister ut i gråt. Tårarna rinner medan hon fortsätter sin berättelse med sprucken röst.

Hon lämnade efter sig tre barn i 20-årsåldern och tre barnbarn när hon flydde.

– Kanske kan vi återförenas om jag får stanna i USA.

Fast hon låter inte särskilt hoppfull.

Hon stoppar tillbaka pappren i plastpåsen. I nästa ögonblick är hon nere vid vattenkanten och vadar över.

En grupp på andra sidan upptäcker hålet som Juans grupp skapade i taggtråden. Soldaterna får syn på dem och springer mot hålet. Alla hinner över utom en flicka som blir kvar på andra sidan taggtråden.

Hon är barfota med bara en sko. Kanske hittar hon en öppning senare.

Hur det gick för kvinnan med den nio månader gamla babyn vet vi inte.

En av alla de dagliga tragedier som utspelas längs den 1 345 kilometer långa gränsen mellan USA och Mexiko.

Så nära drömmen om ett liv i USA och ändå så långt borta.