Svenska krigskirurgen fast vid libyska gränsen

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-03-03

Varje flykting får prata i cirka två minuter innan Åsa Molde vänligt ber att få telefonen.

RAS ADJIR vid LIBYENS GRÄNS.

Planen var att Åsa Molde skulle operera skottskador i Libyen.

Istället hjälper hon flyktingarna att ringa hem och berätta att de lever.

– Det är väldigt känslosamt att stå här, säger hon.

Vid flyktinglägret, fem kilometer från den libyska gränsen, bor nu 10 000 utlänningar som flytt från Gaddafis blodbad.

Åsa Molde står i en provisorisk inhägnad vid flyktinglägret fem kilometer från den libyska gränsen. Här bor nu 10 000 utlänningar som flytt från Gaddafis blodbad.

Mobilerna borta

Många har varit på väg i en vecka innan de kommit hit. Gaddafis militär har tagit ifrån de flesta deras mobiltelefoner för att undvika att bilder av övergreppen passerar gränsen och kan publiceras i utländska medier.

Få har därför kunnat kontakta sina anhöriga sedan de lämnade Libyen.

– Jag har inte haft kontakt med mina släktingar sedan mobiltrafiken bröts i Libyen för snart två veckor sedan, berättar en ung man från Bangladesh. Min familj har ingen aning om jag lever eller inte.

”Jag ser mycket glädje”

På ett sätt känns det som slöseri att en skicklig krigskirurg ska stå och slå telefonnummer åt flyktingar men i brist på möjligheter att ta sig in i Libyen tycker hon det är mycket meningsfullt.

– Jag ser mycket glädje och många tårar när flyktingarna når sina familjer, berättar hon medan hon slår numret åt en vietnamesisk byggjobbare. När någon svarar i andra änden klyvs hans ansikte i ett brett leende.

Varje flykting får prata i cirka två minuter innan Åsa vänligt ber att få telefonen. Vietnamesen är en smula långrandig och Åsa pekar på den långa kön av väntande som vill ringa. Då lägger han på och ger henne mobilen med en liten nick av tacksamhet.

Får ingen förklaring

Åsa Molde är expert på skottskador och har jobbat åt Röda Korset i många krigszoner världen över. Kongo, Angola, Sierra Leone och Gaza för att nämna några. Hon var lång tid i Thailand direkt efter tsunamin.

Hennes uppdrag är försöka ta sig in i Libyen och hjälpa till att operera skadade eller att instruera lokala läkare. Hittills har libyerna sagt blankt nej till alla utländska hjälporganisationer.

– Vi får ingen förklaring. De säger bara nej. Sjukvården i Libyen är generellt sett bra men de har ingen vana att hantera skottskador.

Hoppas på förändring

Åsa från Nacka utanför Stockholm hjälper till med ännu ett telefonsamtal. Hon tillbringar hela dagarna i lägret innan en bil tar henne till hotellet två timmar bort och hon utmattad stupar i säng.

– Visst känns det frustrerande att veta att man kanske behövs på andra sidan men att vi inte släpps in är inget vi kan göra något åt. Förhoppningsvis ändrar de sig. Under tiden gör jag nytta här.

Följ ämnen i artikeln