Därför blundar världen för massakrer i Syrien

Juholt kan glömma svensk fredsstyrka i Syrien

Medan Nato förlänger bombkriget i Libyen kan FN:s säkerhetsråd inte ens enas om ett muntligt fördömande av slakten av civila i Syrien.

Så det där med en svensk fredstyrka i Syrien kan nog Håkan Juholt glömma.

Vad som egentligen händer i Syrien är inte lätt att veta. Inga utländska journalister släpps in i landet och uppgifterna som sipprar ut via flyktingar, filmer från mobiler och enstaka telefonsamtal är motsägelsefulla.

En sak är dock ställd utom allt tvivel. Det pågår en blodig massaker mot civila människor som protesterar mot den syriska regimens förtryck. Oppositionskällor uppger att minst 1 300 civila dödats.

Precis som i Libyen så mördar en enväldig diktator sin egen befolkning i ett försök att hålla sig kvar vid makten. I fallet Libyen räckte det för att det internationella samfundet skulle ingrip med hänvisning till principen om "ansvar att skydda" civilbefolkningen i ett land om den egna regimen inte klarar av det.

Milt leende

Bashar al-Assad har inte som Moammar Ghaddafi en stämpel på sig som arabvärldens bad boy. Men trots sitt milda leende och veka yttre så är han ingen duvunge. Under honom har förtrycket i landet skruvats åt. De många säkerhetstjänsterna är ökända för att gripa och tortera människor som på minsta sätt sticker upp mot regimen. Kontrollapparaten är omfattande.

Att så lite sipprar ut från landet trots att det uppenbarligen pågår omfattande demonstrationer och militära operationer i många städer vittnar om vilket järngrepp al-Assad har över landet.

Ändå kommer omvärlden aldrig att kunna samla sig mot Syrien på samma sätt som man gjorde mot Libyen.

En orsak är hur insatsen i Libyen utvecklats. Istället för Gaddafis snabba fall som många förutspått så har insatsen gått in i något slags dödläge. Aktionen har precis förlängts med ytterligare tre månader. Nato bombar Gaddafis kommandocentraler som aldrig förr men diktatorn vägrar ge upp. Avhopp av generaler och ministrar visar att regimen står under stor press men rebellerna är för svaga för att militärt utnyttja undermineringen av Gaddafi.

Avgörande

På lång sikt kan Libyenaktionen fortfarande lyckas men det var inte den quick-fix många hoppats på. Att då satsa resurser på att göra samma sak i Syrien känns inte lockande.

Syrien har en mycket viktigare geostrategisk roll. Landet gränsar till Israel och är direkt avgörande för att få till en fred i Palestinafrågan. Framförallt USA och Israel uppskattar den stabilitet som Bashar al-Assad trots att representerar och vill absolut inte ha hela havet stormar som i Libyen där olika sidor kontrollerar olika delar av landet.

Syrien har en mäktig vän i Iran. En väpnad FN-aktion mot Syrien skulle för lång tid framåt förpesta stämningen mellan Teheran och Washington ännu mer och därmed bidra till ökad spänning i regionen.

Syndabockar

Ryssland och Kina har vetorätt i säkerhetsrådet. Ingen militär insats mot Syrien är möjlig utan att de säger ja. Båda var mycket nära att lägga in veto redan i fallet Libyen. I sista stund vek man för trycket från väst och risken att stå där som syndabockar om Gaddafi anställt blodbad i motståndsfästet Benghazi. Ryssland och Kina kommer inte att vika ner sig en gång till om inte situationen i Syrien urartar fullständigt.

Faktum är att det inte ens går att ena säkerhetsrådet om ett muntligt fördömande av Syrien. Frankrike och Storbritannien håller på att skriva ihop en resolution men Ryssland har redan signalerat att man tänker rösta nej.  Rysslands motstånd gör att det förmodligen inte ens blir en omröstning förrän i nästa vecka.

Eld upphör

I ljuset av detta framstår den nye socialdemokratiske ledaren Håkan Juholts idéer om att skicka en svensk fredstryka till Syrien som orealistiska fantasier. Inga svenska soldater kommer att resa till Syrien. Inte några FN-trupper överhuvudtaget.

Innan det kan bli verklighet i Libyen krävs att Gaddafi försvinner och vi har ett hållbart eld upphör.

Så ser verkligheten utanför de politiska visionerna ut.