Vi sover halva våra liv, varför det?
Så har jag satt mig i en jävligt stressig situation igen. Fem dagar av direktsändning på ”Idol”. Manus som snurrar i mitt huvud. Eget program på Kanal 5 och samtidigt ska jag göra en massa promotion för min och Alex bok. Vad tänker jag på? Till slut snurrar allt bara runt som en rutten smet och jag får bultande ångest.
Man vill att allt man gör ska bli bra, men ibland blir det för mycket. Prestationsångest kryddat med egotripp. Skvallerpressen skriver, böckerna säljer, programmen har tittarrekord, unga tjejer skriver vackra brev om att jag är deras förebild men att de mår dåligt och vill att jag ska hjälpa dem. Jag, mitt i gröten, känner mig maktlös och förvirrad. Vad kan jag göra?
Och så slår det mig – jag har inlämning på min krönika! Vad ska jag skriva om? Till slut har jag inga tankar. Surfar runt på nätet för att hitta inspiration. Tänder en cigarett, röker hysteriskt, hög musik från Itunes Kate Bush ”Been running up that road, been running up that hill with no problems”. Ja, kan Kate Bush springa upp för en ”hill with no problems” så kan väl jag plita ihop en krönika.
Försöker lägga mig och sova men det går så klart inte. Vänder och vrider mig i sängen. Vi sover halva våra liv, varför det? Som om vi inte har något bättre för oss. Jag kan lika gärna vara vaken. Vaken och tänka på mitt liv. Vad jag vill göra, vart jag vill komma. Och då slår det mig: Jag måste köpa en ny säng! En dyr säng. Jag läste att Brad Pitt sover i en Tempursäng och att den är så sjukt skön. En sån måste jag också ha. Just det, en säng som Brad Pitt har. Just det, en säng som Brad.
Tankarna flyger iväg till Kristallengalan. Kristian Luuk säger att de har satt Kjell Bergqvist långt ifrån mig för annars vet man inte vad som händer. Efter galan ser jag Kjell. Han ser mig. Fan också, han är en sjukt bra skådis och han har sagt att jag har sjysta lökar. Det var ju snällt. Kanske? Han menade nog inget illa så jag springer rakt över rummet och han ger mig en lång kram. Nu är vi vänner. Det är skönt, jag hatar ovänner.
Mina ögon sluter sig mer och mer. Nu somnar jag nog. Nej, precis när jag ska somna så kommer smeten igen. Min mamma har skickat 100 cd-skivor med meditationsmusik så jag sätter på en skiva. Jag gör som de säger på skivan och helt plötsligt ligger jag där och känner någon sorts gudomlig upplevelse – mina armar sträcks upp mot skyn och jag kan inte få ner dem. Och jag funderar på hur jag kan vara så ytlig och så djup under loppet av 60 minuter. Och så somnar jag.