Jag fick bajs i gommen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-01
Flera av mina vänner är kaffetalibaner. Den sortens människor som kan spendera timmar, dagar, månader diskuterande hur basiskt vatten reducerar de friska syrorna som kan finnas i ett ljusrostat kaffe och därmed leda till blaskighet.
Jag är inte en av dem, men har alltsedan jag läste The Style Councils omslagsessäer signerade ”The Cappuccino Kid” för allra första gången lärt mig att älska min dagliga kopp.
Kanske var jag emellertid under viss influens av av mina talibanvänner när jag tackade ja till inbjudan att smaka bajs-kaffet.
Hajpen hade gått några varv runt staden de senaste veckorna. Att kaffe-Malmös Columbus Filip Åkerblom lyckats komma över några åtråvärda smulor av Kopi Luwak, världens dyraste kaffe. Det kommer från Indonesien där ett litet illmarigt kattdjur äter det för att sedan – eh – bajsa ut bönan. Därefter separerar någon kaffet från bajset, förhoppningsvis tvättar det en smula och – voilà – så är det klart.
Kaffet ska under den här processen bli kvitt sin bitterhet. Bitterheten kommer i stället när konsumenten ska betala. Eftersom det handlar om ett handjobb kostar kaffet 90 kronor koppen.
Så det är med kluven hänförelse jag stegar mot Nya Tröls där tio åtråvärda stolar reserverats för oss som gått på historien om Katten, Kaffet och Den Helige Kopi Luwak.
Det blir en traditionell provning. Fem olika koppar står uppradade innehållande fem olika bönor. Vi får först lukta – sedan smaka med matsked. Sist kommer bajset.
– Spreja gommen! Den som sörplar högst vinner! uppmanar Filip.
Jag gör som han säger. Sprejar gommen med bajskaffe.
Det är inte vilken skit som helst. Inte heller fantastiskt. Det är kaffe.