Programmet segt som en godisrem

Per Magnusson

Duckandes för vinande langos gick jag hem den kvällen för ett år sedan. Jag lovade mig själv att det var sista gången jag satte min broguesbeklädda fot på en Malmöfestival.

I tre år och vad som känns som tre lika långa Malmöfestivaler har jag bott ett langoskast från Stortorget. Mitt i den kommunalt finansierade kräftskivan.

Nu har jag flyttat.

Jag kan inte säga att Malmöfestivalen bär ensamt ansvar, men den har definitivt stor del i mitt beslut att lämna Malmö City för havet.

I en enkät i den här tidningen tillfrågades folk vad de stör sig mest på med Malmö. Svaren blev saker som smällare, hundbajs och – Malmöfestivalen.

”En slags krampaktig Kiviks marknad i stan som Socialdemokraterna slänger ut som ett fläskben åt Malmöborna”, tyckte någon.

Visst, Mölleplatsen har blivit en fristad för oss som föredrar musik framför spontanbasket, bananpågarna och Let’s Dance-Måns. Men årets program är lika segt som en gammal godisrem (undantaget glowstick-kitschiga Klaxons och Allsång med Lemonheads-Evan). Eftersom Malmöfestivalen är det sista som händer den svenska sommaren lider den svårt av stagnationen som präglar festivalplanscherna. Det är samma Marit Bergman, Anna Ternheim, Salem Al Frisyr och nu lämnar jag en tom rad för allmän apati.

Så. I kväll flyr jag.

Rakt in i Filmstaden för premiären av Shane Meadows ganska olidligt emotsedda film ”This is England”. I biomörkret byter jag Danne Stråhed & Dynamo mot Dexys Midnight Runners.

Vid midnatt låser jag in mig på KB tryggt omgiven av vakter tillsammans med The Tough Alliance och intalar mig själv att jag befinner mig i Göteborg.

Efter en spikrak taxifärd hem på Malmös absoluta bakgator ritar jag ett streck på väggen.

En dag avklarad –bara sju kvar.