Chloe, 25, föll från 13:e våningen - och överlevde mirakulöst

Mary Mårtensson

Chloe Cole blev förlamad och kämpar nu för att få rehabilitering

Chloe Cole, 25, ramlade ned från ett hustak på 13:e våningen i USA.

Hon överlevde mirakulöst, men blev förlamad.

Vården i Sverige blev dock inte vad hon hade hoppats på. Djupa liggsår, ingen rehabilitering och kränkande behandling.

– De såg mig som ett hopplöst fall, säger Chloe.

I hörnet står en grenklyka smyckad med armband, halsband och ringar. Vid sänggaveln pyser en pump som reglerar lufttrycket i den tryckavlastande madrassen.

Här bor Chloe Cole, 25, sedan januari, på ett korttidsboende i Helsingborg. Hennes grannar är gamla människor. Hon har besök av sin mamma Christina samt av vännen Matthew från USA.

Utanför lyser vårsolen.

Föll från hustak

Det var den 19 maj förra året som den dramatiska olyckan hände, i Los Angeles i Kalifornien i USA. Där bodde Chloe sedan 2012. Hon studerade till skådespelerska och extraknäckte som fotomodell. Hon hade lägenhet, bil, katt.

Hon älskade det lättsamma livet i LA: Värmen, solen, vännerna.

Det var tidig kväll. Chloe befann sig på ett hustak 13 våningar upp. Hon var ensam och väntade på en vän. Det fanns inga skyddsräcken. Det var inte meningen att någon skulle vara där. Men ungdomar brukade träffas där ändå.

– Jag gick runt, jag hade druckit lite, jag är inte rädd för höjder, säger Chloe.

Sedan nästa minne:

– Att jag faller. Om man nu kan minnas det.

Blev förlamad

Tre dygn senare vaknade hon upp på sjukhus.

 – Jag mindes ingenting. Jag visste inte att jag var förlamad, ingenting.

Hon hade 38 frakturer och flera inre skador på lever, mjälte, njurar. Hon hade så ont att hon skrek. Hon var förlamad från ryggkota T6 och kunde inte röra sig nedanför brösten.

Bland det första hon frågade personalen var:

– Hallo, how long? One week, two weeks?

I USA fick Chloe inga trycksår. Läkarna var måna om att snabbt få upp henne och satte henne på sängkanten redan på intensiven.

– De berättade hur viktigt det var, säger Christina.

Snart kunde Chloe med stor möda själv ta sig över från sängen till rullstolen.

 – Jag tänkte, jag ska gå igen, jag ska gå igen, berättar hon.

Fick ingen rehab

Det är mirakulöst: Att Chloe överlevde ett fall i asfalten från 13:e våningen. Och utan skallskador. Teorin är att hon landade med vänster arm under huvudet, vilket skyddade det. Armen blev svårt skadad och var länge obrukbar.

På sju veckor hade läkarna i USA lappat ihop henne, bland annat med 13 skruvar och spikar, några decimeterlånga. Den 7 juli skickades Chloe hem till Sverige.

– De sa att jag skulle få bättre rehab i Sverige. Jag trodde jag skulle få komma till rehab direkt.

Men för Chloe blir vården i Sverige ett sammanbrott.

– Jag har inte fått någon rehab, säger hon.

– De menade att det inte var nödvändigt, hon skulle aldrig kunna gå, säger Christina.

Chloe:

– De såg mig som ett hopplöst fall.

”Allting gjorde ont”

I Sverige började problemen direkt, när hon kom till infektionen på Helsingborgs lasarett.

– Jag fick fel madrass.

Det var en vanlig sjukhusmadrass.

 – Jag fick liggsår redan första dagen. De tog inte hand om det. De satte bara på förband och lät mig ligga på ryggen.

Såret satt i nedersta delen av ryggraden och kom att plåga henne i månader.

Christina säger att personalen först inte vågade vända Chloe, eftersom hon var spinalskadad. Chloe minns en smärtsam hantering av hennes svårt skadade kropp.

– Allting gjorde ont. De tog i mig på fel sätt.

Livslusten försvann

Chloe flyttades till ortopeden. Christina vädjade tidigt om rehabilitering.

– Jag fick bara ligga där och ruttna. De sa att de inte hade haft en patient som mig på hur länge som helst med spinalskada, säger Chloe.

Enligt journalen skulle hon träna balans och förflyttning från sängen till rullstolen.

I nästan två månader vårdades Chloe på sjukhuset i Helsingborg. Där slocknade hennes livslust.

– De tog bort allt mitt hopp. De sa ”Du kommer aldrig mer att gå Chloe. Du kommer aldrig att kunna använda din vänstra arm”.

Chloe demonstrerar hur fel de hade. Hon lyfter båda armarna högt upp i luften.

Det var Chloes mamma som skötte om liggsåret. Hon använde en terapeutisk olja med lavendel. Den hällde hon rakt i såret och dokumenterade med kamera hur såret läkte ihop lager för lager underifrån.

– Det är ju inte vetenskapligt bevisat, men det läkte ju, säger Christina.

Broschyr om äldreboende

Chloe ville till spinalskadeenheten på Orups sjukhus i Höör, men där var det platsbrist.

I augusti fick hon i stället komma till Ängelholms sjukhus för rehabilitering. Där skulle kompetensen vara bättre.

Där fick hon fel madrass - igen - i två veckor. Liggsåret kom omgående tillbaka. Efter en vecka var såret flera centimeter djupt. Chloe fick även tillbaka ett sår på vänster fot och ett på höften. Christina fick åter sköta om såren.

– Jag låg där som en långvårdspatient. Jag fick ingen rehab, säger Chloe.

Hon fick en broschyr av en läkare om äldreboende.

– ”Det kan du inte mena”, sa jag.

Såret blev värre

Chloe var förväntansfull när hon i slutet av augusti fick plats på Orup. Sjukhuset bedriver högspecialiserad rehabilitering för spinalskadade. Där finns en fin bassäng som Chloe ville bada i.

Men efter bara tre dagar var liggsåret tillbaka.

– De sa att jag skulle ligga i sängen på grund av mitt liggsår. Jag fick inte ens sätta mig i rullstolen. Jag fick ligga någon månad.

Såret förvärrades. Chloes blodvärde försämrades. Hon fick blodtransfusion på universitetssjukhuset i Lund.

Först efter två veckor fick Christina - efter att ha vädjat till sektionschefen - tillåtelse att sköta om såret. Då var det så djupt att det ännu inte har läkt helt.

Chloe tycker inte att hon fick någon rehab på Orup annat än uppmjukande rörelser för benen och lite ”cykling”. Hon vittnar också om kränkande bemötande.

– Jag ville ju känna hopp, men jag har inte känt en känsla av glädje under alla månader, säger hon med blanka ögon.

Hon fick aldrig bada i bassängen.

”Vill kunna gå”

På korttidshemmet, där hon nu bor, har hon fått förtroende för en sjukgymnast som lyft upp henne i en bärsele en gång.

– Så tar de mina ben och rör dem som om jag går.

Sådan träning vill Chloe ha mer av. Hon kan inte se sig själv i rullstol resten av livet.

– Jag vill kunna gå, säger hon.

Chloe har också fått problem med höger höft. Skruvarna sitter löst. Enligt ortopedläkaren beror det på infektion.

Läkaren vill därför ta bort all ”metall” samt angripen vävnad i höftbenet och lårbenet. Högerbenet skulle då bli fem centimeter kortare.

– Då kommer jag aldrig att kunna gå, säger Chloe.

Hon vill inte operera sig utan löfte om höftrekonstruktion.

– Men de vill inte ge mig en ny höft. De säger att jag ändå inte kan börja gå.

Ingenstans att ta vägen

Nyligen drabbades Chloe av en djup kris.

– Jag känner att jag bara vill dö. Jag vill inte leva så här. Alla mina drömmar . . . det förändrades så snabbt, säger hon och knäpper med fingrarna.

Christina berättar hur de nu ”griper alla halmstrån” och tar hjälp av alternativa behandlingar. Chloe får regelbunden laserterapi och akupunktur.

Efter sju månader i Sverige har Chloe ingen ansvarig läkare.

Och ingenstans att bo.

Den sista februari skulle hon ha lämnat korttidsboendet, men har ingenstans att ta vägen.

Hon är folkbokförd hos sin mamma.

– Men där kan jag ju inte bo. Mamma bor på fjärde våningen utan hiss. Hur ska det gå till?

Helsingborgs kommun har inspekterat vindsvåningen för att kunna ta ställning till Chloes framtida boende.

Får fortfarande erbjudanden

Chloe får fortfarande förfrågningar från USA om uppdrag som modell och skådespelerska.

– De vet inte om att jag är förlamad.

Det smärtar henne, att tacka nej.

– Jag blir bara ledsen. Jag hade drömmar. Nu sitter jag här, i rullstol. Det var ju inte så här jag hade tänkt att mitt liv skulle bli.

Hon vill till Los Angeles igen.

– Jag vill tillbaka till mitt liv. Jag kände mig hemma där. Det var en dröm.

Chloe blickar ut genom fönstret. Utanför har det börjat regna.

– Jag hoppas att något mirakel kan hända, så jag kan gå igen.