Tysta protesten – mot mördaren
Publicerad 2012-06-23
Anhöriga vägrade lyssna på Breivik: Ska aldrig komma ut
De miste någon de älskade den 22 juli.
De kämpar fortfarande med sorg, saknad och ilska.
För dem är en enda sak viktig:
– Denna mannen ska inte skrämma mig. Han ska bli inlåst och aldrig komma ut igen, säger Kirsti Løvlie som förlorade sin dotter.
Advokat Geir Lippestad hade precis, denna sista dag i den tio veckor långa rättegången, yrkat på att hans klient Anders Behring Breivik ska dömas som tillräknelig.
Och att han bör få minsta möjliga straff eller frikännas.
Då var det dags för fem kvinnor, fem representanter för de 77 som dog den 22 juli, att beträda vittnesbåset.
Till ljudet av snyftningar och gråt inne i sal fem började de tala.
Berätta berättelser om sorg och saknad. Om anhöriga som aldrig kommer tillbaka igen. Om att vänta på att få höra sin dotter komma in genom dörren och ropa: Hej mamma! Men i huset är det alldeles tyst.
”Sorgearbete”
– Det är först nu jag förstår att är man död kommer man aldrig, aldrig tillbaka igen, säger Tonje Brenna, generalsekreterare i AUF som överlevde massakern.
– På nätterna har jag lampan tänd. När jag blundar ser jag blod.
Unni Espeland, som förlorade sin dotter på Utøya säger:
– Det kallas för sorgearbete och det är det värsta arbete jag haft. Ett arbete jag inte valt själv, som tvingats på mig.
Kirsti Løvlie, vars dotter Hanne dog i sprängningen av Regeringskvarteret, sa att det åtminstone var en tröst att veta att dottern inte led, att det gick snabbt.
– Vi måste göra saker som för en förälder är absurda. Vi har varit tvungna att städa ur hennes lägenhet. Det var fruktansvärt.
– Och att rista in sitt barns namn i ett stenblock är fruktansvärt.
Alla vittnesmålen möttes av spontana applåder. Breivik själv satt orörlig bredvid sina advokater.
– För mig handlar det inte längre om han är tillräknelig eller inte. För mig handlar det om att han aldrig mer få komma ut. Att han aldrig kommer ut på gatan, säger Unni Espeland.
När Breivik själv sedan skulle börja tala, en timmes lång kommentar som kom att handla om allt från hur högerorienterade förföljs till det onda med fri abort, det avmoraliserande programmet "Sex and the City till en önskan om att bilda en egen stat i Norge för urfolket, allt för att förhindra fler attacker, reste sig de anhöriga unisont och lämnade i tysthet salen.
– Jag ägnar inte tid åt honom, säger Kirsti Løvlie.