Han levde för nästa låt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-10
Thore Skogman var leendet förkroppsligat
Han var arbetarkillen som levde för nästa låt.
Och nästa och nästa.
Nu har Thore Skogman, 76, sjungit sin sista sång.
Thore Skogman föddes i Hallstahammar 1931 och fick som 16-åring jobb som springpojke på på ortens fabrik, Bulten.
Där, på kontoret, träffade han Britt, som skulle bli hans stora kärlek och livskamrat. Tillsammans fick de dottern Maria.
Thore Skogman stod på scenen första gången 1950, i en lokalrevy hemma i Hallstahammar.
Fem år senare skivdebuterade han – och en mer än femtio år lång karriär som låtskrivare, sångare, musiker, skådespelare och författare tog vid.
Men arbetargrabben Thore Skogman blev aldrig mallig för det.
”Livlinan blev musiken”
– Det fick jag itutat redan som barn. Enkelhet har varit mitt rättesnöre, sa han i en stor intervju med Hemmets Journal tidigare i år.
Thore Skogman var leendet förkroppsligat. Men ibland föll tungsinnet över gamängen.
När pappan dog på sjuttiotalet – och hustrun Britt förra året – hanterade han sorgen genom att skriva dikter eller att sätta ihop en ny sång.
– Livlinan blev musiken. Ibland får jag en strof när jag sätter mig vid pianot eller när jag ligger i sängen. Då kan jag känna mig riktigt glad, sa han till Hemmets Journal apropå hustruns död.
Sista åren bodde Thore Skogman i det stora huset utanför Karlstad – och mot slutet hos dottern i Bollnäs.
Han blickade ofta tillbaka på sitt liv.
– Jag är inte bara den där lustigkurren, utan här finns många tankar, sa han till Hemmets Journal och knackade sig i pannan.
Sjuk i perioder
Hälsomannen och socialdemokraten Thore Skogman sprang maratonlopp, åkte Vasalopp och spelade fotboll.
De sista åren tog åldern ut sin rätt. Han var sjuk under långa perioder och opererades för hjärtbesvär.
Håret förlorade sin rödhet. Men glipan mellan tänderna bestod. Liksom de nära vännerna och hans trofasta publik.
Den 11 november uppträdde han för sista gången, i Säffle kyrka.
– Han hade svårt att röra sig och det syntes att han var svag, säger fotografen Sven-Erik Dahlström.
Men i takt med publikens gensvar kom han i gång.
Först var det glada sånger, som ”Fröken Fräken”. Mot slutet blev han allvarligare.
– Den här framförde jag på min frus begravning, sa Thore Skogman, 76, och sjöng sin sista sång: ”Tio tusen röda rosor”.