Skuldkrisen - en dödskyss för ledarna
På söndag faller den sjätte - snart är alla borta
Offren för skuldkrisen är inte bara vanliga människor som blir arbetslösa och fattiga.
För ledarna har krisen varit rena dödskyssen. En efter en trillar de av pinn.
Näste man till offentlig "avrättning" är Spaniens socialistiske premiärminister.
Jose Luis Rodriguez Zapatero har länge förstått att hans dagar är räknade. Han avgick som partiledare redan för ett halvår sedan. På söndag får han sin slutgiltiga dom, en rejäl spark i baken ut från premiärministerposten.
Opinionsmätningarna visar att det konservativa partiet Partido Popular vinner med en marginal på 15-20 procent. Att partiledaren Mariano Rajoy inte presenterat något recept för hur skulberget och Europas högsta arbetslöshet på över 20 procent ska tacklas spelar ingen roll.
Zapatero är den som tvingats genomföra alla åtstramningar och neddragningar. Han missade att se fastighetsbubblan i tid. Det är mot honom folkets ilska riktas.
Värst drabbade
Han är inte ensam. Ända sedan finanskrisen 2008 och den efterföljande skulkrisen har de som suttit vid makten i de värst drabbade länderna levt farligt. Från och med söndag är alla borta.
Även om Storbritannien inte behövt begära hjälp av EU blev Gordon Brown tveklöst krisens första offer. Hans oförmåga att tackla landets växande budgetunderskott och hans frikostiga sätt att rädda landets krisbanker med skattepengar fällde honom i maj 2010.
England hade definitivt varit ett fall för EU:s räddningsfond om de inte varit i den lyckliga situationen att ha sin egen valuta. Pundet har i praktiken devalverats kraftigt, en lyx som euroländerna i kris inte kunnat använda sig av men som räddat Storbritannien.
En gåta
Grekland utlöste skuldkrisen när man sommaren 2010 fick ta emot nödlån på 110 miljarder euro för att hålla statsbankrutten på avstånd. Hur premiärminister Giorgios Papandreou med en mycket liten majoritet i parlamentet och en saboterande opposition ändå lyckades hålla sig kvar vid makten fram till början av november i år är en gåta. Eller så insåg alla andra att det varit politiskt självmord att ta över hans jobb.
Irland var nummer två på EU:s räddningslista. Efter 85 miljarder euro i nödlån tvingades nyval fram. Brian Cowen från konservativa Fianna Fail förlorade stort. Istället bildades en koalitionsregering som lyckades förhandla sig fram till bättre återbetalningsvillkor.
Portugals socialistiske premiärminister Jose Socrates avgick i mars sedan parlamentet sagt nej till ett fjärde sparpaket för att motivera stödpaketet från EU på 78 miljarder euro. Paritet hade inte en chans i nyvalet. Nye konservative premiärministern Pedro Passos Coelho har varit tvungen att fortsätta med samma beska medicin.
Sexskandaler
Italiens Silvio Berlusconi överlevde den ena sex- och korruptionsskandalen efter den andra. Men när övriga EU-ledare frös ut honom och Italiens låneräntor sköt i höjden orkade han inte stå emot.
Berlusconi är det senaste offret för skuldkrisen men inte det sista.
Precis som Grekland försöker Italien nu med en teknokratregering. Hoppet är att experter ska ha lättare än politiker att få acceptans för det stålbad som båda länderna måste gå igenom. Dessutom behöver de inte tänka på att försöka bli omvalda.
En som inte tänker på annat än sitt omval är Nicolas Sarkozy. Han siffror i opinionsmätningarna har länge varit låga. Sarkozy hänger löst. Kommer skuldkrisen närmare Frankrike ligger han riktigt illa till. Allt som behövs är att italienska banker inte kan betala tillbaka sina franska lån eller att ratinginstituten sänker Frankrikes kreditvärdighet.
Kikar man över på andra sidan Atlanten är skuldkrisen på väg att skörda offer även där. Barack Obama tog över mitt i krisen men får ändå skulden för den. Med en arbetslöshet över nio procent hänger även han löst inför valet om knappt ett år.
Regeringarna i Storbritannien, Irland, Portugal, Grekland, Italien har fallit. Spaniens faller inom dagar.
Vem blir nästa offer?