Barnsjukhuset besköts – då räddade läkarna lilla Solomias liv
Uppdaterad 2022-03-09 | Publicerad 2022-03-08
LVIV. Här räddar de ukrainska läkarna lilla Solomias liv.
Dygnet innan har hennes barnsjukhus beskjutits av ryska trupper.
– Det som sker nu bryter mot all moral och medmänsklighet, säger barnläkaren Ivan Misikiv.
Barnsjukhusen har hamnat i skottlinjen i kriget i Ukraina. Och just nu evakueras de svårast sjuka barnen med tåg och ambulans till tryggare platser. Mer än femtio har redan transporterats till Lvivs barnsjukhus, berättar läkaren och klinikchefen Ivan Misikiv.
– Vår minsta patient just nu är en åtta dagar gammal bebis, förlöst i ett skyddsrum i centrala Ukraina.
Enligt barnläkaren – en bredaxlad lågmäld man med en ständigt ringande mobil – har 34 sjukhus i Ukraina hittills träffats av rysk beskjutning. Flera har förstörts, däribland barnsjukhuset i miljonstaden Charkiv.
– Jag har ständig kontakt med mina kollegor ute i landet. De tvingas utföra mycket akutvård i skyddsrummen, men vård som kräver avancerade maskiner är omöjlig. Det är de barnen som vi framför allt måste försöka ta hit, även om det också kommer barn med krigsskador.
Vad berättar dina läkarkollegor?
– Det är en förtvivlad situation. Ingen trodde att Ryssland skulle skjuta mot barnsjukhus. Men det händer varje dag. I början var det fruktansvärt svårt på ett mänskligt plan.
Fingrarna trummar mot bordet. Sjukhusfläkten surrar. Ett barnskrik tränger genom väggarna.
– Men de vänjer sig. Vi alla vänjer oss. Vi har inget annat val.
Hur ser du som läkare på det som sker?
– Det bryter mot all moral och medmänsklighet.
Han leder oss genom klorinluktande korridorer, kantade av bilder på färgglada katter och regnbågar. Sjuksköterskor jagar förbi, lika slutkörda som Ivan.
Mobilen ringer igen.
– Okej, säger barnläkaren med låg röst, som för att spara energi. Vi löser det.
En hjärtsjuk pojke från Kropyvnytskyi är på väg med tåg, framme inom några timmar.
– Han kommer att vara otroligt trött efter sin långa resa. Det är alla barnen.
Hur många fler patienter kan ha ta emot? Var går gränsen?
Allt är osäkert i krigets skugga.
– Det som oroar mig mest just nu är bristen på medicin och mer avancerad engångsutrustning för kirurgi, säger barnläkaren. Våra leveranser har alltid kommit från Kiev, men den vägen är stängd nu. Här behöver vi världens hjälp.
I en spjälsäng bakom rosa gardiner ligger lilla Solomia, sex månader. Munnen gurglar, de mörka ögonen utforskar barnsjukhusets gråspruckna betongtak. Hon har bara varit här i några timmar.
Solomia hjärna fylls ständigt med vätskor som flera gånger om dygnet måste tappas ut, vilket gjort att hon tillbringat sitt liv på sjukhus. Under flera dagar lyssnade mamma Inna Skritska, 30, med växande skräck på hur den ryska beskjutningen kröp allt närmre barnkliniken i västra Kiev.
På söndagen träffade en missil grannbyggnaden. Klinikchefen tvingades fatta ett drastiskt beslut: att omedelbart evakuera ett tiotal av de svårast sjuka barnen, däribland Solomia.
En särskild tågvagn hade förberetts inför artontimmarsresan, som kantades av ändlösa stopp.
– Läkarna ombord lyckades tömma vätskan och därefter har hon fått så fin vård här. De har räddat hennes liv, säger mamman.
Om Solomias tillstånd förvärras finns en plan för att evakuera henne till Italien.
– Det är så hemskt. Vi är så rädda. Men det är i alla fall en lättnad att det inte skjuts här.
Vi lämnar sjukhuset genom den enda porten som inte bommats igen av säkerhetsskäl. Några män staplar sandsäckar till skyttevärn, som en påminnelse om att ingen går säker i Ukraina. Ingen vuxen och inget barn.