Ögonvittnet om kaoset på arenan: ”Alla började springa”
Publicerad 2017-05-23
MANCHESTER. Det blev en sömnlös natt för de överlevande.
För bara några timmar sedan flydde tusentals i panik från det misstänkta terrordådet på Ariana Grandes konsert.
– Folk tryckte ner varandra, barn blev av med sina föräldrar och alla sprang åt olika håll, säger konsertbesökaren Stephanie Hill, 57, till Aftonbladet.
Vid 7-tiden på tisdagsmorgonen har lugnet lagt sig över Manchester. Ett stort område kring arenan, Victoriastationen och katedralen är avspärrat och en polishelikopter surrar runt i luften ovan stadens centrum.
Men medan många Manchesterbor gör sig redo för att gå till jobbet har flera konsertbesökare ännu inte gått och lagt sig. Den misstänkta terrorbombningen på Ariana Grandes konsert i Manchester Arena, där över 20 miste livet och ett 50-tal skadades, skakade den gamla industristaden sent på måndagskvällen.
”Alla började springa”
Kennedy Hill, 19, och mamman Stephanie Hill, 57, från Blackpool har fått värma sig på ett hotell nära arenan under natten. Deras bil är kvar inne i det avspärrade området och de vet inte när de kommer att få se den igen.
Det har gått åtta timmar sedan idolkonserten förvandlades till ett blodigt kaos.
– Jag trodde att det var en ballong för det var bara som ett dovt eko. Och jag sa till alla att hålla sig lugna, minns Stephanie knallen från publikhavet.
Sedan bröt helvetet lös inne på arenan.
– Det var stilla i fem-sex sekunder och sedan började alla springa. Folk tryckte ner varandra och trampade på andra, barn blev av med sina föräldrar, alla sprang åt olika håll, skor, väskor och telefoner låg överallt på golvet. Och vi såg en tjej som tumlade ner över stolraderna, säger Stephanie.
”Förstår inte att det hänt”
Hon är kritisk till hur arenan hanterade situationen.
– När vi kom ut frågade vi personalen hur vi skulle komma ut men de bara rykte på axlarna, hade ingen aning. Så vi sprang i fel riktning. Hade det varit en skottlossning i stället så hade vi ju sprungit rakt in i den, säger Stephanie.
Hon lider av sjukdomen MS och behöver lite extra tid på sig för att ta sig upp för branta arenatrappor. Det blev deras räddning.
– Annars hade vi varit uppe där det small, säger Kennedy.
– När jag kände den där lukten av fyrverkerier och något som bränts så förstod jag att det inte varit tal om några ballonger.
– Det var så fruktansvärt. När vi kom ut såg vi alla poliser och alla skadade med bandage. Jag förstår fortfarande inte att det hänt.
Flitiga besökare
Mamman och dottern är flitiga besökare på Manchester Arena.
– Vi har varit på fyra konserter här den senaste månaden, varför hände det på denna? Kanske för att de andra bara haft sittande publik, säger Kennedy.
Kommer ni att gå dit igen?
– Absolut inte. Vi är vettskrämda. Och det gjorde inte det bättre att personalen själva sprang i panik, men det hade man ju. De är ju också unga barn, men de var värdelösa i natt och de måste nog se över sina rutiner.
– Man tittade bara runtomkring sig och såg folk i panik, och jag tänkte att om det brunnit också hade vi aldrig tagit oss ut.
”Ondska, ondska, ondska”
Senare på kvällen varnade polisen för att de skulle göra en kontrollerad explosion av en upphittad bomb utanför Manchesters katedral – intill hotellet som Kennedy och Stephanie satt på.
– Någon hade fått dra ner mig från taket efter det, så skrämd som jag var. De hade varnat för det på nyheterna men vi hade missat det, säger Stephanie.
– Det kommer att ta lång tid för oss att komma över detta. Det är bara ondska, ondska, ondska.
Kramar om sin kompis
Jadie Bloomer, 23, kramar om sin kompis Wendy Roger, 23, som fortsätter att brista ut i gråt. De har inte fått någon sömn – och räknar inte med att sova någonting under tisdagen.
– Vi vill få reda på vem som gjort det här, säger Jadie.
Vännerna hade rest ner från skotska Perth för konserten och bor några minuters promenad från arenan. Efter den misstänkta terroristattacken hamnade tusentals vettskrämda konsertbesökare på gatan och även om rapporter beskrivit hur hotell tagit hand om ensamma ungdomar fick många skräckslagna besökare stå kvar ute i kylan.
– En vakt stod utanför och kollade allas nycklar och rumsnummer så det kändes tryggt, men folk som nekats var desperata och ville komma in någonstans där det var säkert och varmt. Vissa försökte betala oss för att vi skulle försöka ta med dem upp på vårt rum. Det var som i en krigszon, säger Jadie.