De skadade sig på utlandsresan

Fejkade röntgenplåtar, en gipsad arm som inte var bruten, felbehandlingar och rena bluffar.

Aftonbladets läsare berättar om resorna som blev värsta mardrömmen.

– Det förstörde hela min semester, säger Natalie Rönn Westling, 23.

Monica Löfgren fann en favoritplats att dyka på. Marsa Alam i södra Egypten erbjuder allt som en dykare kan begära. Röda havets klara vatten. Många arter av fiskar och vattendjur.

Tyvärr håller sjukvården inte alltid samma kvalitet.

Allt började när hon trampade snett med foten i vattenbrynet.

– Hela knäleden gick bakåt och jag kände att det small. Det var ganska tydligt för mig att något gick av, säger Monica Löfgren, 47.

Tio minuter senare fick hon intravenös smärtlindring av läkaren på dykarcampet. Det var när hon skickades till ett närliggande sjukhus problemen förvärrades.

Hon lades på en brits i ett vårdrum med en uråldrig röntgenapparat och två läkare kom in och sa att det såg bra ut.

– De sa "no broken bone", men så här i efterhand kan man inte komma fram till annat än att de fejkade allt. Jag har ju bilder på hur det såg ut när jag röntgades hemma. Det kändes för djävligt, säger hon.

De tog betalt 50 euro för röntgen och Monica skrevs ut. Hon fick flera olika smärtstillande tabletter av läkaren på dyklägret och uppmanades att resa hem. Hon kunde inte alls stödja på benet och det fanns inga kryckor. Men hon fick tag på en rullstol.

Tio veckor på kryckor

Hon uppsökte Södersjukhuset direkt när hon med hjälp av SOS International kommit hem till Stockholm. Där konstaterade läkarna att benet var långt ifrån okej.

– Det är av. Det är väldigt av, sa läkaren, berättar Monica Löfgren.

Benet gipsades och smärtan lättade. Men det krävdes en operation, elva skruvar och en metallplatta i benet.

– Jag är opererad tre gånger och har fått bestående men. Det har inte blivit sämre på grund av att de slarvade. Men det förlängde kanske smärtan, säger Monica Löfgren.

Hon har återvänt till dyklägret i Marsa Alam tre gånger sedan olyckan 2008. De två läkarna fick sparken på stående fot efter att chefsläkaren på sjukhuset informerats om de äkta röntgenbilderna från Sverige. Men händelsen har gjort henne mer misstänksam mot utländsk sjukvård.

Gipset förstörde resan

Natalie Rönn Westlind, 23, från Upplands Väsby var 2008 på charterresa till St Julians, Malta. Hon fördes akut till sjukhus efter att ha blivit drogad under en utekväll.

– Jag beställde en cola och fick rohypnol i den. Jag var där med min dåvarande pojkvän och några till och de trodde att jag var full. Jag ramlade ihop på hotellrummet och föll på armen, säger Natalie Rönn Westling.

När hon vaknade upp hade hon ett gips på sin värkande arm. Beskedet var att hon brutit höger underarm. Hon fick bada med armen ovanför vattenytan resten av resan och armen slutade inte värka.

Hemma i Sverige reagerade hennes mamma på att gipset såg konstigt ut.

– Min mamma jobbar på akuten och litade inte på vården utomlands. När vi åkte in tog de bort det och kunde se på röntgen att den inte alls var brutet. Det var en stukning och hade gjort ont för att de gipsat fel. Jag fick ha gips på en arm som ej var bruten och det förstörde hela min semester, säger hon.

– Men det var bra att vi hade reseförsäkring för då fick vi iallafall ersättning för dagarna jag missade. Vi blev tvungna att låna pengar för att betala för sjukvård, ambulans och taxi, gipset, drogtestet – allt. Försäkring är bra för man vet aldrig vad som händer, säger Natalie Rönn Westling.

Lurades av sjukhuset

Sophia och Marcus Nilsson reste i Vietnam i augusti 2012. De befann sig i en by nära Song Cau på landets östkust när en tromb blåste omkull ett glasbord som krossades mot  Sophias ben.

– Det skar upp ena vaden och båda min hälsenor och jag kunde inte gå. Vi var i en liten by och vara ganska utlämnade eftersom det inte fanns någon ambulans. Som tur var fanns en bil i byn så att vi kunde ta oss till sjukhus, säger Sophia Nilsson.

Ingen på sjukhuset talade engelska och hygienen var usel. Skadorna syddes ihop.

– De ville skriva in mig på ett rum tillsammans med en massa andra sjuka men det vägrade jag. De låg på tunna barkmattor på britsar av stål och det var blod och kiss, säger hon.

De åkte i stället till och från sjukhuset flera gånger för att  Sophia skulle få behandling. När det var dags för utskrivning fick Marcus  skriva på ett papper på vietnamesiska.

– Vi var inte ens gifta då men det fick han skriva på som "förmyndare" för mig. Vi fick inte ta med sjukhusjournalerna till SOS international heller så Marcus gick in och  smygfotade dem, säger Sophia Nilsson.

När de kom hem visade det sig att pappret var ett sätt för sjukhuset att avskriva sig allt framtida ansvar. Dessutom hade såren sytts ihop felaktigt, enligt ett läkarutlåtande efter hemresan.

– Jag visste ju inte vad det var eftersom de inte kunde kommunicera med oss. Jag känner mig jättelurad. Dessutom pratade de inte med mig utan bara med Marcus, säger Sophia Nilsson.

Känner smärta

De är vana resenärer och hade innan resan tecknat en reseförsäkring. De hade även skydd genom hem- och olycksfallsförsäkring. 

Men ärendet som gäller de men som Sophia fått pågår ännu. Hon känner smärta dagligen och känseln har inte kommit tillbaka.

– I ena vaden har jag fortfarande problem från och till. Den stelnar och jag kan inte sätta ned hälen i golvet om jag gått och stått mycket. Ibland när jag joggar, jag har precis fått börja med det, så stelnar benet. Jag går fortfarande till sjukgymnast.

Skulle ni göra något annorlunda om ni reste i dag?

– Kolla upp vilka sjukhus som ligger i närheten. Det kanske finns något där de pratar engelska, men i det här fallet var det så akut, säger Sophia Nilsson.