Klyftorna finns överallt – i hela Storbritannien
På fem minuter slogs hans liv i spillror och nu är han fullt upptagen med att oroa sig över hur han och hustrun ska kunna starta om sina liv.
När han vaknade klockan ett på natten av att glasrutor krossades i butikerna på bottenvåningen, hade röken redan börjat sippra in i hans lägenhet.
Han klev ur sängen och gick i pyjamas ut i hallen där bilnycklar och plånbok låg. Det var allt han fick med sig.
– På fem minuter försvann mitt liv, säger han och stannar vid polisavspärrningen.
Nu känner han inget annat än tomhet. Till och med ilskan mot de tonåriga, maskerade grabbar som brände ner ett hus fullt av oskyldiga familjer, har tillfälligt runnit ur honom.
Han tar upp sin Iphone och visar en bild från nätet där stora lågor girigt slickar i sig huset vid Tottenham High Road. Han pekar ut sovrummet där han låg några minuter tidigare.
Det finns inte ett enda svar på varför kaos plötsligt tagit ett strypgrepp på London. Inga enkla förklaringar.
För Memet kom kravallerna som en blixt från klar himmel. Han kunde aldrig tro att det fanns människor i hans område som kunde sjunka så lågt.
Själv är jag inte lika förvånad.
Jag bodde i London under två år på 90-talet som Aftonbladets korrespondent och gjorde många resor i landet. Jag har varit tillbaka många gånger och ofta slagits av att jag aldrig sett så stora klasskillnader och så många nedslitna och deprimerande miljöer i något annat land i Europa.
Förra året besökte jag Rochdale utanför Manchester, i samband med valet. Det var en delad stad. På ena sidan järnvägen trevliga villor med välmanikyrerade gräsmattor. På den andra nedgångna hus med gardinlösa fönster och övergivna fabriksbyggnader i tegel med plywoodskivor i stället för rutor.
Mitt på dan mötte jag en ung man som stank av gammal pilsner och var på väg till puben. När han log såg jag att många av hans framtänder fattades.
Rochdale var inget extremt undantag. Jag har sett samma syn många gånger förr. I Birmingham, Sunderland och andra städer.
Den sociala rörligheten är liten i Storbritannien. Föds man i ett samhällsskikt blir man kvar där.
På radion hör jag att en fjärdedel av landets befolkning lever på eller under fattigdomsgränsen. Inte konstigt att det uppstår sociala spänningar som ligger under ytan och exploderar när en gnista får frustrationen att rinna över.
Lägg till det en allmän nedbrytning av moral och föräldraauktoritet.
Vi har sett det ske i andra städer i andra länder. Kravallerna i Paris 2005 har många likheter med de senaste i London. Och är attackerna mot brandmän och poliser i Malmös Rosengård egentligen så annorlunda?
Memet tror att om polisen agerat mer kraftfullt från start kunde de ha stoppat bärsärkagången i sin linda.
Han är nöjd med att polisen nu fått klartecken att använda gummikulor. Han tror det kan skrämma bråkstakarna till lydnad.
Tills gnistan tänds nästa gång.