Köpenhamn revisited

Per Magnusson

Gemensamt för de allra vackraste av vackra städer jag satt min provinsiella fot i har varit känslan av hemmahörande. Min omedelbara förälskelse har, som i många förhållande, lett till ett visst mått av stagnation. En tripp skiljer sig minimalt från en annan. Jag shoppar, äter och dricker allt som oftast på samma ställe. Aldrig så trist som tryggt.

Häromhelgen tog jag mig över bron. Jag når Beautiful Copenhagen först vid lunch, utan frukost i magen. Behändigt då att Wagamama ligger just runt hörnet. Jag vet att jag borde förnya mig, men jag är alltför barnsligt förtjust i fräschören i den asiatiska nudelkedjans rätter.

Våren kommer alltid lite tidigare till andra sidan sundet. På Studiestræde ser flickorna ut som vinylomslag. Debbie Harry-luggar och France Gall-chica klänningar förvandlar studentkvarteren till Almost famous.

På Woodwood hänger neon i överstorlek, men mina ögon fastnar på ett par Levi’s Vintage 504:or. Henrik Vibskovs affär är – undantaget de för gängse klubbkid uniformobligatoriska sjalarna – ett litet jippo snarare än en butik. Om man inte har en fäbless för att vara en vandrande varningsskylt.

På Illum doftar det av vårens alla dofter. Ett glas champagne i launchen pillande på Paul Smiths-strumporna är obligatoriskt före världens bästa burgartallrik på Café Sommersko.

Efter blott 50 meter på ficktjuvsstråket Strøget blir jag bestulen på mina sockor. Givetvis är jag en smula bitter. Men också lättad. Jag har en anledning god som någon att återvända snart. Bara för att göra om allt på precis samma vis. En gång till.

Köpenhamn har smuts under naglarna och det är det jag älskar. Det är fin smuts.