Här visar Europa sitt nya ansikte

Staffan Lindberg

LESBOS. Flytvästarna lyser som orangea prickar i den lilla gummibåten.

Människorna räddas framför våra ögon – för att en timme senare låsas in bakom taggtråd i väntan på deportation.

Här, i den grekiska övärlden, visar Europas sitt nya ansikte.

helskärm

Den lilla gummibåten dyker upp just när det första dagsljuset får stjärnhimlen över havet mellan Grekland och Turkiet att blekna.

Vi har gått ombord på det tyska räddningsfartyget Minden för att se följderna av EU:s nya flyktingpolitik. Avtalet mellan EU och Turkiet, som ska göra det möjligt att snabbt deportera flyktingar. Som ska avskräcka människor från att ens ge sig av.

Ändå ligger gummibåten och guppar framför oss i vattnet.

Långsamt åker vi närmre.

Den grekiska kustbevakningen passerar oss, med påslaget blåljus. På några minuter plockar de upp flyktingarna, 54 män, kvinnor och barn från Syrien och styr mot hamnen i staden Mytilini på ön Lesbos.

– Vart ska vi? frågar en äldre man, enligt Reuters reporter, när han kliver ner för rampen i hamnen.

Han känner inte till avtalet mellan EU och Turkiet, som trädde i kraft i söndags.

– Vi har inte fått några nyheter, vi har inte ens någon el.

Uppdelade i grupper

Flyktingarna på Lesbos är numera uppdelade i två grupper: de som kom hit i tid, innan avtalet med Turkiet trädde i kraft i söndags och som kan fortsätta att drömma om Sverige, Tyskland och andra EU-länder.

Och de som kom hit efter.

Flyktingarna som just räddats från gummibåten förs bort i bussar till det stora Morialägret på Lesbos. De försvinner bakom taggtråden till särskilda baracker, utan möjlighet att komma ut. Fram till i söndags drevs lägret av FN och olika hjälporganisationer, nu är det grekisk militärpolis som styr.

Vad händer därinne?

Vi journalister släpps inte in och de få hjälporganisationer, som ännu tillåts jobba, skyndar förbi utan att svara på frågor.

”Ingen förvarning”

Rebecca Reshdouni, 30, från Stockholm är medgrundare till hjälporganisationen I am you och har jobbat i Moria sedan i oktober. Tillsammans med andra volontärer har hon gett flyktingarna mat, kläder, filtar och omtanke.

I söndags kom beskedet att de måste ge sig av.

– Vi hade inte fått någon förvarning. Ingen visste något. Inte ens FN eller de lokala myndigheterna. Vi samlade snabbt ihop de som kommit tidigare för att få iväg dem innan lägret skulle bli förvar.

Rapporterna som kommit inifrån lägret sedan dess är få. Grindarna är låsta. Och enligt Rebecca Reshdouni kommer militärpolisen att beslagta flyktingarnas mobiltelefoner.

– Ingen kan längre skydda de här människorna. Och ingen kan rapportera om vad som sker därinne.

”IS vill döda mig”

Sonia Safi, 25, från Afghanistan kom till Lesbos för fem dagar sedan tillsammans med maken Mustafa, 30, och sonen Mushraba, 8 månader.

– Jag har jobbat för en tysk biståndsorganisation och är en kvinna som gift mig av kärlek. Det räcker för att talibanerna och IS vill döda mig, säger hon.

Liksom övriga flyktingar, som hann hit före avtalet trädde i kraft, ska familjen nu vidare med båt till fastlandet.

Och sedan?

– Vi försöker ta oss norrut, mot Tyskland. Vi hoppas att gränsen till Makedonien ska öppnas.

Sonia Safi tänker på hur familjen sålt varje ägodel för att betala de motsvarande 90 000 kronor det kostat att ta sig hit. Hon tänker på fotvandringen över de snöiga bergen i Turkiet, med Mushraba i famnen. På hur trycket från de 70 andra passagerarna fick pojken att pressas nedåt i gummibåten, så att hon nästan förlorade greppet.

– Försök förstå varför vi flyr. Ge våra barn en chans, säger hon.