Tetyana får äntligen begrava sin man: ”Önskar inte min värsta fiende det här”
Uppdaterad 2022-05-02 | Publicerad 2022-04-30
BUTJA. Den sura lukten av döda kroppar ligger tät över Butjas bårhus.
För Tetyana spelar det ingen roll.
Hon kan nu äntligen begrava sin man.
Det råder en särskild tystnad på platser som bårhus. Människor tar sig varligt fram. Talar med låg röst. Ord uttalas försiktigt. Sorgen är nära här.
Det lilla bårhuset i den lilla förstaden till Kiev brukade ta hand om ungefär sju döda kroppar på en månad. Nu är det minst sju per dag.
PLUS: Dödspatrullernas attacker mot Zelenskyj och hans familj
Efter den ryska belägringen av staden hittades över 400 döda människor. Bilderna chockade hela världen. Bundna människor som avrättats med skott i bakhuvudet. Någon på en cykel. En annan med matkassar bredvid sig.
Många av de döda är fortfarande oidentifierade trots att nästan en månad gått sedan de ryska soldaterna lämnade.
36-årige Serhiy Pylypenko är inte längre en av dem.
Han har varit försvunnen sedan den 27 eller 28 februari. Datumen blandas ihop för hustrun Tetyana när hon berättar mellan tårarna.
– De skulle gå med i hemvärnet, han och hans vän. Det verkar inte som att de kom så långt.
Såg bilder på kroppar i appen
Den sönderskjutna utbrända bilen hittades i stället bakom kyrkogården i Butja. Människor började ringa Tetyana, som tagit skydd i staden Zjytomyr västerut tillsammans med barnen. De hade sett bilder på meddelandeappen Telegram. Döda personer som såg ut som Serhiy och hans vän.
– Vi vet inte vad som hände dem. Vi letade, vi försökte hitta dem. Vi gjorde allt vi kunde…
– Vad kan jag säga. Jag önskar inte ens min värsta fiende det här.
Småbarnsmamman har nu äntligen fått identifiera sin döda makes kropp. Det som finns kvar av den. Kistan måste hållas stängd. Familjen upprepar det hela tiden, sorgset.
Ett skott träffade huvudet, ett i bröstet, ett i armen, är vad de fått höra.
En äldre man kör den grönmålade kistan i en vit minibuss från bårhuset till byn Myrots’ke, alldeles i närheten av Butja, där familjen bodde före kriget.
Framme utanför huset skiner solen.
Den skiner som om den inte bryr sig om att det här är familjens allra mörkaste dag.
Den skiner när Tetyana hämtar sina två söner, Kyrylo, 5, och Andriyj, 8.
Och den skiner, kanske extra starkt, när farmor Vira går med raka, korta, steg mot kistan och kastar sig över sin sons kvarlevor.
– Varför har du lämnat oss? gråter hon, och svär över de ryska soldaterna.
– Min son, min enda son, jämrar hon.
Plötsligt börjar tårarna rinna
Solstrålarna bränner när den lilla familjen går tillsammans medan den dieselbrummande minibussen sakta kör mot byns kyrkogård.
De två små pojkarna tycks ännu inte riktigt ha förstått.
De håller sin farfar i handen, busar lite där de går, och bär stolt sina kepsar på huvudet.
Längst bak går Tetyana och Vira, hand i hand.
Först framme vid det lilla kapellet går solen i moln. Den mjuknar, blir barmhärtig, när prästen inleder sin ceremoni.
Barnens kepsar har tagits av. Allvaret träder in. Prästen talar om döden. Det tar 11 minuter innan det brister för Kyrylo.
Den lilla femåringen tittar sig oroligt omkring. Sedan börjar tårarna rinna.
Han leds ut till farfar som tröstar.
Jordfästningen går snabbt. Allt är provisoriskt. Ingen har hunnit förbereda något. Tetyana står i samma jeans och svarta luvtröja som hon bar på bårhuset. Mobiltelefonen sticker ut från högra bakfickan.
Efteråt bjuds vi på godis, som brukligt efter en ukrainsk begravning.
Vira vill berätta mer om Serhiy:
– Han tog sitt pass, sa hejdå till sin fru och sina barn och sa: "Jag går ut i krig nu, för att skydda våra barn".
– Hur ska vi ta oss igenom denna sorg? Det är omöjligt. Hans två barn är faderslösa…
Den lilla familjen återvänder hem för minnesstund.
På bårhuset fortsätter arbetet med att identifiera kroppar.
”Det är folkmord”
För Mykhailyna Skoryk-Shkarivska, 43, är det solklart vad som har skett i Butja.
– Det vi ser här är exempel på folkmord, säger hon.
Hon är rådgivare till Butjas borgmästare och hade ansvar för digitalisering fram till den 24 februari, när invasionen startade.
Nu är hon i stället informationsansvarig på bårhuset. De anhöriga som försöker identifiera någon av de 419 kroppar som hittades efter den ryska belägringen här i Butja möts ofta av henne.
– Vi försöker hjälpa dem att hitta kropparna så snabbt som möjligt och se till att allt går rätt till.
Vad kan du berätta om de som dödats?
– Det är svårt att se och svårt att prata om. Ryssarna var iskalla, de verkar ha sett det här som en lek, en safari. De sköt barn och kvinnor som försökte evakuera, som visade upp vit flagg, eller skyltar som det stod barn på.
– Männen sköt de i bakhuvudet. Du kan tänka dig hur svårt det är att identifiera någon då.
Hon berättar att begravningarna ofta går snabbt, precis som den vi just bevittnat.
– Det är omöjligt att helt följa traditionen, det är för många kroppar. Många kommer också hit för begravningen och åker tillbaka till säkerheten. Vi pushar inte familjerna. De gör som de vill.
Hur ska Butja återuppbyggas igen? Den tanken uppehåller Mykhailyna.
– Vi kämpar för att inte hamna i ständig sorg. Vi kämpar för våra barns framtid, för vårt sätt att leva, för vår demokrati. För att förstå hur Ukraina ska återuppbyggas. Vi måste ta de stegen framåt och fortsätta leva. Jag, borgmästaren och hela stadsstyret gör allt för att livet ska återvända hit.