Maken dog: ”Jag smittade Christer - fruktansvärt leva med”

Joachim Kerpner

Christer Blomqvist, 72, dog i covid-19 och nu kritiseras vården av Ivo.

En upprättelse som inte tar bort hustruns skuldkänslor.

– Jag smittade honom. Det är fruktansvärt att leva med, säger Evy Blomqvist.

70-plussaren Christer Blomqvist höll sig i hemmet och den egna trädgården i småländska Mönsterås pandemivåren 2020.

Den öppna verksamheten som hustrun Evy Blomqvist jobbade inom ställdes in. För första gången på 30 år tvingades hon arbeta i vården igen: ett äldreboende där nästan hela personalen coronasmittades, inklusive Evy, och många äldre dog.

När hustrun hade varit sjuk en vecka blev Christer också sjuk.

– Han var hemma hela tiden. Så det finns inget alternativ. Det var jag som smittade honom, säger Evy.

I slutet av april fick Christer hög feber och lätta förkylningssymtom. Men trots att han hade 40 graders feber togs han inte in på länssjukhuset i Kalmar förrän den 9 maj.

Då hade han och Evy i tio dagar om och om igen förgäves försökt få adekvat vård via sjukvårdsrådgivningen 1177, Mönsterås hälsocentral och Oskarshamns sjukhus.

”Byt medicin”

Flera gånger blev rådet att byta febernedsättande medicin, ibland kom frågor om Christer – som alltså hade hög feber – var utomhus och promenerade, ibland uppmanades han att ta av sig kläder och dricka mycket.

Oskarshamns sjukhus släppte inte ens in Christer den 4 maj. Byt medicin, var enda rådet när han besökte akutmottagningen, berättade att han hade hög feber och förklarade att hustrun hade covid-19.

Varken sjukhuset eller Mönsterås hälsocentral kontrollerade heller Christers syresättning, trots att han troligen hade tyst hypoxi. Det innebär att patienten har sänkt syresättning utan att bli andfådd. Redan tidigt under pandemin var det ett känt symtom på covid-19.

– Febern var också konstig, med 40 graders feber skulle han normalt inte ha orkat resa sig. Ändå kunde han vara uppe och gå, säger Evy.

Men till slut kände sig Christer så dålig att han bad Evy att ringa efter ambulans till länssjukhuset.

– Han gick själv ut till ambulansen, fast han hade 40 graders feber. Han hade med sig en väska, necessär och en biltidning. Det var sista gången jag såg honom.

helskärm

”Berättade att han skulle sövas - var jätteorolig”

Sedan gick allt snabbt. Vid ankomsten konstaterades dålig syresättning, vid lunchtid hamnade Christer på infektion och några timmar senare fick Evy sista telefonsamtalet:

– Christer berättade att han skulle sövas på intensiven. Han var jätteorolig, minns Evy.

Själv fick hon inte besöka maken på sjukhuset. Sönerna var på plats hos den nersövde fadern dagen innan han dog.

– De hade ett videosamtal med mig, då såg jag Christer. Men dagen efter ringde sjukhuspersonalen och sade att de inte kunde göra mer, att de skulle stänga av respiratorn. Sönerna fick inte vara med, berättar Evy.

Hon gifte sig med Christer 1979. Efter 42 års äktenskap var deras gemensamma liv plötsligt över.

– Det är ju fruktansvärt att han dog själv.

I måndags kritiserade Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, vårdgivaren Region Kalmar län för att regionens sjukvårdsrådgivning 1177, Oskarshamns sjukhus och Mönsterås hälsocentral inte följt gällande rutiner och riktlinjer vid misstänkt covid-19.

– Jag anmälde för att Christer skulle få något slags upprättelse. Han ville och försökte verkligen få hjälp. Det känns som att både rädsla och okunskap låg bakom att han inte fick hjälp, säger Evy och fortsätter:

– Ivos beslut ger mig inget tillbaka. Det har ju ingen betydelse. Egentligen känner jag bara tomhet.

”Jag lever med en stor skuld”

1,5 år har gått sedan maken dog.

– Jag lever med en stor skuld, att jag smittade honom. Jag var sjukskriven länge och gick hos kurator till för några månader sedan. Hade Christer blivit smittad i en affär hade ingen behövt stå för det. Men nu var det jag som orsakade det, och det är fruktansvärt att leva med, säger Evy.

När Christer hade dött den 23 maj 2020 efter två veckor i respirator fick Evy inte träffa sina släktingar på länge.

– I ytterligare två veckor efter Christers död var jag covidsjuk. Jag satt i vårt uterum med glasdörrarna fördragna medan mina barn satt utanför. Det ösregnade, var iskallt och vi fick inte ens hålla om varandra.

Evy poängterar att vården på länssjukhuset i Kalmar var mycket bra. Men Ivo konstaterar att det inte med säkerhet går att säga att Christers liv hade kunnat räddas även om han fått intensivvård tidigare.

– Nej, det vet vi ju inte. Men kanske hade han överlevt om han kommit in tidigare. Det känns hemskt att vi inte fick några år tillsammans efter min pension, säger Evy Blomqvist, 63.