Försvarets unika släkte: Många är avundsjuka

Sedan 2005 har Sverige en egen unik släkt som fått ansvar för en del av det svenska försvaret. Med sitt extrema luktsinne är de fyrbenta medarbetarna lika ovärderliga i dag som för hundra år sedan.

Utanför Märsta norr om Stockholm pågår en ständig inskolning. Här ska unga, och något omogna, schäferhundar så småningom bli redo för ett liv inom det svenska försvaret.

Inne i ett garage lyser solen igenom fönstret när Pirra, snart två år, gör sig redo att söka igenom en bil för att markera var det explosiva ämnet är gömt. Det är svårt att inte notera hur det spritter i kroppen innan dressören Pia Eklund ger Pirra klartecken att börja leta.

– De är ganska valpiga. De har inte helt koll på sig själva, säger Peter Öhrling, funktionsförvaltare för hundtjänsten inom Försvarsmakten.

TT: Som rekryter?

– Haha, precis.

Belöningen när sökträningen är avklarad blir en bitleksak. För en blivande tjänstehund är arbetsviljan A och O för att klara av det krävande uppdrag de kommer att ställas inför ute i fält.

– Allting handlar om arbete för henne, säger Peter Öhrling och pekar på Pirra.

– Hon sitter bara och kollar mot gömman där den var sist och vill helst bara gå i gång och söka. Hon är inte alls intresserad av att hälsa på er.

En mångsidig hund

Vrider man tillbaka tiden till 2004 var den statliga satsningen både stor och dyr, men i dag avundas många det svenska försvarets hundtjänstenhet, som till sin utformning är unik i världen.

Släkten det rör sig om, tyska schäferhundar, hjälper till i alla delar, marinen, flygvapnet och armén, med allt från patrullering till att leta efter explosiva varor och narkotika.

– Det är många länder som är avundsjuka på att vi kan producera de volymerna av blivande tjänstehundar ur egen produktion, säger Max Sibbern, chef för stabsavdelningen vid Försvarsmaktens hundtjänstenhet.

På anläggningen utanför Märsta leder han tillsammans med Peter Öhrling en del av verksamheten. Dit kommer hundarna för att utbildas och kvalitetstestas innan de skickas ut till respektive förband.

– Visst finns det andra raser som är bättre lämpade för olika arbetsuppgifter. Jaktraser som springer spaniel som lämpar sig bättre för att söka efter saker, och belgiska vallhundar som är bättre på att hoppa högt och bita. Men schäfern är tillräckligt bra på alla de här grejerna, säger Peter Öhrling.

– De har även förmågan att anpassa sig till olika miljöer som värme och kyla, något som inte alla hundar är lika bra på.

Utbudet i världen minskar

Uppfödningen sker nära 50 mil från Märsta, på hundavelsstationen i Sollefteå. Där föds varje år mellan 220 och 250 schäfervalpar upp, redo att bli en del av Försvarsmakten.

– Vi har en statlig apparat som skickar ut schäferhundar gratis i princip nu, eller pengar som inryms i budget, säger Peter Öhrling.

– Innan det byggde vår organisation på att åka runt och utvärdera och möta säljare, prova hundar och förhandla om priser där varje hund kostade pengar.

Enligt honom finns det bara ett fåtal andra länder som sysslar med avelsproduktion. Till storleken är de inte ens häften så stora som Sveriges, vilket gör att de tillsammans med alla andra länder ändå måste förlita sig på civila uppfödare.

– Och det blir svårare och svårare, för utbudet minskar och kvaliteten blir sämre. Det är säljarnas marknad, säger Peter Öhrling.

Genom avelsprogrammet i Sollefteå har kraven på de svenska hundarna tvärtom höjts i takt med att avelsarbetet blivit allt bättre.

Trots det är det långt ifrån alla schäfervalpar som en dag får chansen att bli tjänstehund. Runt 65 procent klarar det avgörande provet – lämplighetstestet – som alla hundar får göra när de är 12–16 månader gamla. I de fallen hunden misslyckas erbjuds fodervärden, privatpersonen som tagit hand om valpen det första levnadsåret, att behålla hunden mot en ersättning.

– Vi eftersträvar att varje hund ska tas om hand på ett bra sätt, oavsett om de blir tjänstehundar i slutändan eller inte. Vi har ett mantra som är att alla hundar räknas, säger Max Sibbern.

Viktigt att slappna av

För de hundar som genomgår utbildningen väntar ett liv med sitt ekipage både i och utanför tjänsten. Det gör att varje schäfer måste lära sig skillnaden på arbete och avkoppling.

– En tjänstehund är med i alla miljöer. I vissa förband är den med dygnet runt, i tält, i fordon, i helikoptrar och i flygplan. Då måste den veta när den kan slappna av och återhämta sig, precis som en soldat, säger Peter Öhrling.

I Märsta sker vilan i ett stall med en minst sagt spartansk inredning. Innanför varje bås finns en filt och en vattenskål.

– Som ni ser är stallet väldigt sterilt, det är inte mycket leksaker och stimulans utan det är en plats för återhämtning. Står de här och stressar och skäller så har de ingen ork därute sen, säger Peter Öhrling.

Utanför båsen går det att läsa namn som Pirra, Pim, Pilo och Party.

– Det finns en logik i att kullarna som börjar på P är födda 2020, säger Peter Öhrling.

– Det är en person uppe i Sollefteå som sätter alla namn. Eller de kanske hjälps åt, för att komma på 250 namn på P då.

Nosen slår teknik

Att låta hundar komplettera försvaret har pågått sedan 1911. Över hundra år senare, med ständig utveckling av avancerade vapensystem och modern teknik, står det lika klart hur ovärderliga hundarna är för ett militärt försvar.

– En explosivämnessökande tjänstehund kan snabbt och med hög precision söka igenom ett utrymme och ge klartecken på huruvida det finns förekomst av sprängämnen eller inte, säger Max Sibbern.

– Hundarna är unika, det finns ingen annan sensor som kan konkurrera med det de gör.

Sensorn, med nosen som spetsegenskap, fortsätter att göra avtryck, inte bara i Sverige. I maj hamnade jack russeln Patron i världens rampljus efter att ha prisats av Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för sina insatser i kriget.

Patron hade då lyckats sniffa upp över 200 minor i staden Tjernihiv i norra Ukraina.

I dagsläget finns det inga svenska hundar ute på internationella insatser. Senaste det begav sig var i Afghanistan och Mali där de varit till stor hjälp med att hitta explosiva ämnen. Även där har medaljer delats ut.

– Men det är sällan de vill vara jättesynliga och ställa upp på parad, de arbetar helst i det dolda. Gladast är de när de får fortsätta arbeta, säger Peter Öhrling.