Det är larvigt att rätta sig efter töntiga regler
När jag var tolv år gammal brukade jag ägna mig åt ett märkligt beteende. Det finns väl antagligen ingen tolvåring som inte roar sig med vissa dumheter, men detta var faktiskt lite annorlunda.
Efter att ha suttit och lyssnat på mina lärare, som var totalt försoffade, under en hel skoldag brukade jag drabbas av någon slags obegriplig panik. Jag brukade då på väg hem från skolan parkera min cykel intill ett dagis och sedan rusa in bland de små barnen, hålla mig för huvudet och skrika:
– Akta er, det trillar bomber från himlen! TA SKYDD!
Barnen sprang förtvivlat åt höger och vänster och jag gick därifrån, satte mig på min lilla cykel och trampade hemåt.
Jag tror inte ens att jag funderade över vad jag utsatt de stackars ungarna för, utan tyckte mest att det var lite skönt på något obegripligt vis.
Jag har senare i livet upplevt samma känsla när jag ibland besökt biografer eller teatrar. Jag vill resa mig upp när filmen är som mest spännande och bara skrika rakt ut.
Varför? Ja, det undrar jag också. Jag har inte gjort detta på senare år som tur är. Med tanke på att det skulle stå i tidningen dagen efter. Jag har lärt mig att tygla mig själv på ett vuxet och moget sätt.
Dessa känslor, som länge varit borta, kommer nu allt som oftast smygande tillbaka. Jag befinner mig just i dag i underbara Paris och satt och avnjöt en lunch på en mycket flott restaurang. Plötsligt fick jag för mig att jag tyckte det var larvigt att människor rättar sig efter alla töntiga regler vi har i vårt samhälle. Alla sitter där och bara låtsas uppföra sig. Mamma och pappa har lärt oss att äta med kniv och gaffel så då äter vi med kniv och gaffel.
När servitrisen frågar var hon ska ställa tallriken får jag för mig att hon borde ställa den på golvet. Jag är trött på att äta vid bordet. Vad kul det skulle vara om alla gjorde tvärtom.
Det är verkligen onödiga tankar och jag tror jag vet varför jag har dem. Jag har ingen lust att vara vuxen.
Eller ta den roll som så många ”vuxna” människor lägger sig till med. Jag vill vara barn igen och för alltid.
Jag tror att jag lider av en mycket sällsynt sjukdom: Tror att hon är ett barn som aldrig kommer att bli vuxet-syndromet.
Och när jag bli tvingad in i en roll då vill jag slå mig fri.
Vad det än kostar.