Skräckväldet mot sitt slut efter 40 år

Wolfgang Hansson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-08-22

I månader såg Natos bombkrig ut att ha kört fast.

I själva verket malde det långsamt ner Gaddafis motstånd.

Över 40 år av diktatur ser ut att gå mot sitt slut men ingen kan ­säkert säga vad som kommer i stället.

Världen ser ännu en gång ut att bevittna världshistoria.

Först var det Tunisiens diktator Ben Ali som förpassades till historiens sophög. På bara drygt två veckor knäcktes Egyptens diktator Hosni ­Mubarak.

Nu är det ännu en av arabvärldens mångåriga diktatorer som får bita i gräset. ­Muammar Gaddafi har kanske mer än någon arabledare sym­boliserat den totalitära staten där medborgarna är rädda att yttra ens ett ord av opposition mot regimen.

När protesterna drog i gång ­i ­februari var det något oerhört. Gaddafis järnhand ansågs mer ­eller mindre omöjlig att bända upp. Skil­lnaden mot Tunisien och Egypten var att det tog avsevärt längre tid.

I stället för att ge upp valde Gaddafi en helt annan taktik. Han använde urskiljningslöst våld mot sin egen befolkning. Han attackerade civila med stridsflyg, pansarvagnar och artilleri.

Inför denna blodiga massaker svarade världssamfundet med att införa en flygförbudszon över Libyen. Men man nöjde sig inte med att slå ut Gaddafis flygvapen. Nato har i flera månader bombat regimens vapen­depåer, Gaddafis palats och regimens stridsvagnar och artilleripjäser. Bit för bit har Gaddafis möjligheter att upprätthålla sitt skräck­välde tagits i från honom.

Utan Natos flygunderstöd ­hade rebellerna inte haft en chans. Länge såg det ut som att de trots stödet ändå inte skulle lyckas rubba Gaddafi. De var villiga och entusiastiska men helt otränade och utan kompetent ledning. Men till slut verkar Natos intensiva bombningar har knäckt Gaddafis ryggrad.

In i det sista försöker Gaddafis talesmän få det att låta som att de fortfarande kontrollerar landet. Det får mig att tänka på Irak och Bagdad Bob, Saddam Husseins pr-man. Han stod i direktsänd tv och hävdade att regimen fortfarande hade full kontroll medan man hörde i bakgrunden hur de amerikanska styrkorna intog ­Bagdad.

Komiken kan snabbt förbytas i tragik.

Gaddafis pågående fall kan snabbt förvandlas till ett blodbad.

Vad händer om Gaddafis styrkor i Tripoli bestämmer sig för att slåss till sista blodsdroppen?

Även om de lägger ner sina vapen finns risk för omfattande hämndaktioner. Efter 40 år av tortyr och förtryck är det många som vill göra upp räkningen med sina bödlar.

Vad som kommer i stället för Gaddafi är det ingen som säkert kan säga. Att det blir ett demokratiskt Libyen är långtifrån säkert.

Rebellerna består av en rad disparata grupper vars enda gemensamma nämnare är att de velat kasta av sig diktaturens ok. Nu finns risk att de börjar bråka inbördes om ­vilken riktning landet ska ta i framtiden. Vilket inte minst visades för några veckor ­sedan när rebellernas militära ledare general Abdel Fattah Younes dödades och brändes av sina egna.

Rebellernas styrande övergångsråd rymmer allt från ­genuina demokratiaktivister till fanatiska islamister. Utvecklingen kan mycket väl ta samma utveckling som i Irak ­efter att den amerikanska invasionen störtade Saddam Hussein. En inbördeskrigsliknande situation.

En som darrar lite ­extra en dag som denna är Syriens diktator Bashar al-Assad. Gaddafis fall kan ­accelerera andra envåldshärskares slut.