Hon skapar samtal över klassgränsen

Uppdaterad 2015-09-03 | Publicerad 2015-08-26

Tove, 17, prisas för sitt engagemang för öppenhet och möten mellan kulturer

Tove, 17, har fått pris för sitt initiativ att skapa möten mellan människor.

Det kan vara så enkelt som att säga hej.

Men 17-åriga Tove Lindgren-Jansson ville göra mer. Hon såg till att två skolklasser fick träffas och överbrygga klyftan mellan olika kulturer.

– Jag vill att fler människor ska känna sig sedda och bli en del av samhället, säger hon.

På Sannarpsgymnasiet i Halmstad finns, som på många andra skolor, en introduktionsklass för nyanlända och asylsökande. I en annan klass går Tove Lindgren-Jansson och läser samhällsvetenskap med europaprofil.

– Trots att vi går i samma korridor i samma skola så har vi aldrig riktigt pratat med någon i den klassen. Det ville jag ändra på.

På ett elevrådsmöte med rektorn tog hon upp frågan om att skapa ett möte där klasserna kunde träffas och lära känna varandra. Initiativet fick stöd från både rektor och lärare och snart var de igång. Nu har initiativet prisats av Raoul Wallenberg Academys tävling Ungt kurage.

– Det känns jätteroligt, jag trodde verkligen inte att det skulle bli så stort, säger Tove.

Mycket gemensamt

Innan de träffades fick alla eleverna en bild på någon i den andra klassen där man skulle skriva vad man trodde om den andra. Var de kom ifrån, vad de ville göra i framtiden, vad de var intresserade av. Det funkade som ett diskussionsunderlag när de väl satt mitt emot varandra och pratade.

– Det var väldigt intressant, det man trodde om den andra stämde nästan aldrig. Många tror att man ska vara så olika bara för att man kommer från olika länder eller kulturer men det är bara ens bakggrund.

– Vi fick även reda på vad de varit med om på sin väg till Sverige och vissa hade hemska upplevelser bakom sig. Ändå ville vi ofta samma sak i livet och hade mycket gemensamt.

Är du nöjd med mötet?

– Det var jättebra och intressant. Det viktigaste var nästan att det skedde på lika villkor för båda klasserna.

Viktigt att bli sedd

Tove har alltid varit nyfiken på andra kulturer och har inspirerats av sin samhällslärare, Ulf Wallerman. Det var på hans lektioner som hon blev intresserad av mänskliga rättigheter och integration.

– Skolan är nära så jag ville börja där. Jag tycker bara att alla ska få känna sig sedda och känna sig som en del i samhället. Det är viktigt att acceptera att vi är alla olika men ändå lika. Att mötas bryter ner fördomar.

Vad kan man göra för att få folk att känna sig mer inkluderade?

– Det är så enkelt egentligen. Det kan räcka med att säga hej. Eller att prata med någon och visa intresse. Det behöver inte handla om flyktingar som det var just här, men att bara vara öppen och ge alla en chans.
  Vill du också hjälpa till? Gilla Vi hjälper på Facebook!

Läs ett utdrag från Toves bidrag till tävlingen Ungt kurage:

”Att göra skillnad är enkelt, men att förstå varför man ska göra skillnad är något helt annat. Jag gör skillnad för att få andra människor att uppskatta vardagen, för att ungdomar i min ålder ska känna sig trygga och omtyckta, för att ingen förtjänar att må dåligt och för att alla människor faktiskt ska ha något att leva för.

Jag tror att främlingsfientligheten är så stor på grund av förutfattade meningar om att vi är så olika och att vi aldrig skulle kunna dela åsikter med folk från till exempel Mellanöstern. När vi alla möttes i det klassrummet så var det som att bubblan med dessa förutfattade meningar bara sprack, vi tycker ju visst likadant? Vi hade samma prioriteringar i livet; familj, lycka och trygghet. Varenda person i det klassrummet ville plugga vidare och starta en karriär, alla ville göra någon slags skillnad.

Det var dock en sak som skiljde oss alla åt, och det var vår bakgrund. Han som satt bredvid mig hade förlorat sin bror när de simmade över en flod för att komma till Europa, hon som satt tre stolar bort hade inga föräldrar kvar och han som satt längst bak i klassrummet hade flytt hit genom att hänga sig fast under en lastbil. Innan var de bara främlingar i korridoren men nu är de hjältar i mina ögon. Det som jag tycker är häftigast är att killen som förlorade sin bror i floden, är killen som ler mest av de alla i korridoren. Han visar på att man ska le och vara glad för de små sakerna i livet och det tror jag många i dagens samhälle har glömt bort.”

Följ ämnen i artikeln