Så lätt är det att förstöra politik

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-08

Malmö. Afa – Antifascistisk aktion – behövde ingen signal för att gå till angrepp.

Polisbilarnas närvaro var signal i sig. Så fort ungdomarna från Afa kom tillräckligt nära kastade de färgbomber och smällare och sedan gav sig några av dem på bilarna med stenar. De försökte krossa rutorna (som var av plast och stod emot de hårdaste slag) och en kille klättrade upp på en polispikets tak och sparkade sönder varningsljusen.

Lugna, välriktade sparkar och de blåa plastkåporna flög i bågar över den blöta gräsplanen.

I bilen satt poliser och tog emot. Vid sidan stod journalister och fotografer och såg på.

Att det skulle bli bråk kunde man förstå redan när Afa anlände till samlingen på Stortorget. De var kanske femtio personer, kanske uppåt hundra, och de var klädda i svart och hade svarta huvor och dolde ansiktena bakom sjalar.

Även om kläderna kom från North Face blev intrycket att de bar uniformer. Förra gången jag såg unga människor i svarta uniformer var när jag mötte fascister i Kroatien under kriget 1991.

Afa formerade sig likt romerska legionärer i en rektangulär falang. I stället för sköldar bar de banderoller, den längst fram hade texten ”Det är vi som bestämmer”.

Runt dem blev ett tomrum, ty den slutna falangen, de svarta uniformerna och de maskerade ansiktena signalerade att den som reste invändningar kunde få stryk.

Mycket riktigt skedde detta senare, när den unge, maskerade mannen gav sig på en polispiket. Innan han sparkade sönder ljusen sparkade han ner en demonstrationsvakt, en av de frivilliga funktionärerna, som försökte stoppa honom. En spark i bröstet – så mycket betydde kamratskapen och den gemensamma demonstrationen.

Vad var syftet med dessa barnsliga provokationer?

I demonstrationståget lekte Afa-pajasarna med bengaliska bloss, vilka spred en tjock, kvävande rök längs gatorna. De kastade färgbomber mot folk på trottoarerna.

Vad var syftet med våldet?

Den här artikeln är ett svar på frågan.

Jag har nu skrivit över 2000 bokstäver utan att med ett ord berätta om talen på Stortorget. Per Gahrton höll ett retoriskt lysande anförande där han krävde att världen ska sluta särbehandla Israel.

Låt oss behandla Israel som vi behandlar andra stater som systematiskt bryter mot folkrätten och struntar i FN:s resolutioner. Sätt Israel under blockad.

Konstnären Dror Feiler, ordförande i Judar för israeliskpalestinsk fred, tillbakavisade pratet om att demonstrationen skulle vara fientlig mot judar: Den är fientlig mot Israels politik.

Dessa tal försvinner i våldet som kulminerade vid Malmö stadion. Den stora demonstrationen med 6 000 deltagare försvinner också.

Det som enligt arrangörerna skulle vara en fredlig folkfest – ”stoppa matchen” var ju ett retoriskt snarare än verkligt krav – blev en avslagen tillställning, som strax ebbade ut.

Det kan inte bli någon verklig fest när polisen till slut gör chock mot Afa-pajasarna, som springer och gömmer sig i folkmassan.

Det kan inte bli någon fest när polisen bildar kedja runt mötesplatsen och ungdomar från Afa då och då kastar smällare, så kraftiga att explosionerna hörs över hela planen.

Så lätt är det att förstöra politik och opinionsbildning. Afa-slöddret är inte ett bekymmer bara för vänstern, de är ett bekymmer för alla demokrater.