”Är romanen som har allt”

Malin Wollin

helskärm

Det var en gång en älskad kråka i en bur.

Han fick knäckebröd doppat i kaffe serverat av en brasilianare i kortbyxor.

Lars Lerin är som romanen som har allt. Hans ord och berättelser är ett textflöde utan så mycket som en stavelse uttalad förgäves, varje mening ett konststycke, en trillingnöt som ingen har norpat.

Lars Lerin är telefonkatalogsmagiker. Andersson, Anders, Andersson, Anna, Andersson, Agnes, Lars läser högt och vi sitter snällt och väntar på vad som ska komma härnäst.

”Farmor skar liktornar och stekte sill” berättar Lars och jag blir så hänförd att jag glömmer bort om jag ska vara sugen på tåkadaver eller fisk.

I Lars Vinter blandas anekdoter från hans liv med Junior, hans känslor inför sin upphöjda person med imitationer som driver hejdlöst med skvallret om det udda paret på Hammarö som ingenting annat gemensamt har än varandra. Och det räcker ju som bekant långt för så många.

Är inte roligt

Livet och döden, döden och livet. Och skräcken inför gäddhänget och slapp hud.

Vi blir gamla och kråkan Kaká får inga nya vingar men sen får han det ändå.

Att åldras, att bli gammal, vilket litet helvete det är ändå.

Vi ska linda in det och försöka lugna ner oss, det kanske inte blir så farligt ändå. Men det är inte roligt.

”Det är inte så lätt att vissna glad” säger Lars Lerin.

Hoppas han hittar hem

Tur då att glädjen själv Lars Lerin finns till för oss medan kronbladen faller av.

Tur att han blev som han skulle, denna folkkära underbara bulle.  

Och så var det kråkan som hette Kaká.

”Aldrig hade jag trott att det rymdes så mycket kärlek i ett kråkhjärta”

Hoppas att han lyfter från tallegren och siktar mot Hammarö. Hoppas att han hittar hem.