Bästa vänner – och döttrar till mammor som dött i suicid

Lola, Felizia och Elvira har länge varit bästa vänner.

Under åren har de delat mycket – nu delar de också erfarenheten av att ha förlorat en mamma i suicid.

– Det är tre mammor för mycket, säger Felizia.

På glasbordet står en julmust, en skål med pepparkakshjärtan – och tre fotografier.

Det är tre kvinnor, tre mammor – som inte längre finns i livet.

Elvira Olsson Sterky, 21 och Lola Duell Woody, 22, ligger i soffan med sammanflätade ben.

Mitt emot sitter Felizia Gustavsson, 22, på golvet.

Utanför fönstret snöar det och är kallt, men i vardagsrummet i lägenheten på Södermalm i Stockholm är stämningen varm – trots det som vi nu ska prata om.

Vad är egentligen psykisk sjukdom? Är man arg på någon som tagit sitt liv? Och framför allt, hur fortsätter livet när ens mamma dött i suicid?

Det var genom truppgymnastiken som de träffades och det var där deras liv flätades samman. Tre vänner som skulle komma att förlora sina mammor i suicid.

– Många tror att vi lärde känna varandra efter att våra mammor dött, men alltså vi var ju vänner långt innan allt hände, säger Felizia Gustavsson.

Felizia och mamma Åsa

För Felizia Gustavsson blev mardrömmen till verklighet genom ett telefonsamtal den 24 januari 2023. Hon fick dödsbeskedet av sin bror.

– Mamma hade lidit av psykisk ohälsa i hela mitt liv. Så jag visste om att hon mådde dåligt, men inte att det var så pass dåligt.

Felizia Gustavsson håller hårt om ett smycke av guld som föreställer en regnbåge när hon berättar om det där samtalet.

Hon var på jobbet, men satte sig blixtsnabbt i en taxi till sjukhuset.

– Hela taxiresan satt jag och grät. Till slut frågade chauffören mig om jag var ledsen för att någon jag kände var sjuk. Och när jag hoppade ut ur bilen sa han att han hoppades att det skulle ordna sig.

– Men då tänkte jag, nej det här kommer aldrig att bli bättre, säger Felizia Gustavsson.

Elvira och mamma Kristina

Drygt fem år tidigare hade polisen knackat på hemma hos Elvira Olsson Sterky.

Det var den 26 juni 2018 och de hade hittat mamma Kristinas bil dumpad ute på Lidingö i Stockholm.

– Polisen undrade såklart om vi visste var hon var. Men efter några timmar fick vi veta att de trodde att mamma förmodligen gått bort i suicid.

Det dröjde några veckor innan Elvira Olsson Sterkys mamma hittades.

– Jag har svårt att komma ihåg vad som hände i mitt liv innan mammas död. Jag minns sommaren det hände och åren efter, men tiden innan är ett blurrigt moln.

Hon tystnar en stund innan hon fortsätter:

– Jag tycker inte att minnet av någon ska behöva finnas – det är ju personen som ska finnas.

Ändå är Elvira Olsson Sterky inte arg på sin mamma.

– Nej, jag är sårad över att jag inte kommer kunna fråga min mamma om hur det var att skaffa barn. Eller hur det var för henne att gifta sig. Det är så mycket som hon inte hann berätta om sitt liv. Vi hann aldrig dricka vin ihop.

Lola och mamma Anna

Lola Duell Woody rättar till sin tröja innan hon tar ett djupt andetag och berättar om dagen hon hittade sin mamma död.

Hon var i skolan när känslan om att något var fel började krypa i kroppen.

– Det var som att jag visste att något hemskt hänt. Jag kom hem efter skolan och då stod mammas dörr på glänt. Jag gick in och hittade henne liggande på golvet, säger hon.

Lola Duell Woody ringde sin pappa som larmade ambulans.

– Det var en extremchock. Jag minns att jag gick över till grannarna och efter det minns jag inte så mycket av dygnen som kom.

Lola Duell Woodys mamma dog den första oktober 2013. Under åren som följde skulle hon aldrig berätta för sina vänner om hur hennes mamma dog.

– Jag ville inte ha det bagaget, men det gick inte att komma ifrån. Jag utvecklade en extrem dödsrädsla. I flera år efter mammas död trodde jag att jag skulle dö och att alla i min närhet skulle dö.

Det skulle dröja tills 2018 innan Lola Duell Woody vågade berätta.

– Jag var med Elvira när hon fick veta att hennes mamma dött i suicid. Det var första gången jag vågade berätta för någon om vad som hände min mamma.

– Utan Elvira och Felizia tror jag knappt att jag skulle vågat prata om suicid i dag.

”En sjukdom lik cancer”

Under namnet MORS lägger vännerna upp videor i sociala medier. Tillsammans vill de öka kunskapen om suicid. Och för några veckor sedan började de sälja smycken för att finansiera den gemensamma drömmen – att kunna hjälpa andra.

– Jag har många gånger känt att det som hänt mig är meningslöst. Det är såklart ett trauma som aldrig kommer att försvinna, men med MORS känner jag trots allt mening. En mening att hjälpa andra, säger Elvira Olsson Sterky.

Tjejerna berättar att de vill föreläsa och låta fler använda deras kanaler till att dela historier om suicid.

– Det är svårt att prata om suicid i vårt samhälle. Det beror nog på ett tabu, ett missförstånd om att man väljer att ta sitt liv. Att det är något fult, som att man inte klarade av att lösa sitt välmående, säger Elvira och fortsätter:

– Men det är en sjukdom och det är lika mycket en sjukdom som cancer.

Felizia Gustavsson reser sig från golvet och makar ner sig i soffan mellan vännerna. Hon säger att hon så här i efterhand hade önskat att hon hade frågat sin mamma mer om hur hon mådde.

– Psykisk ohälsa kan ta sig i uttryck på olika sätt, men mår man dåligt så behöver man hjälp, säger hon.

Elvira Olsson Sterky och Lola Duell Woody håller med.

– Psykisk ohälsa behöver inte vara dödligt, men det kan vara det. Jag tycker att man kan våga fråga någon om den är suicidal om man ser varningstecken, säger Elvira Olsson Sterky.

– Det kommer inte att väcka något i den du frågar. Det är inte farligt att våga fråga, tvärt om så är det livsviktigt. Antingen känner personen sig inte suicidal och då spelar frågan ingen roll. Eller så känner sig personen suicidal och då kan man få chans att hjälpa personen.