Ingenting är sig likt i ”Röda Ådalen”

Därför växer SD i de gamla S-fästena

Här sköt svenska soldater ihjäl fem människor 1931. Och här har Socialdemokraterna haft ett starkt fäste i decennier.

Men nu växer SD i de gamla S-kommunerna och regeringen öppnar för militär på gatorna. Blickarna vänds åter mot Ådalen.

Aftonbladets Birgitta Forsberg tog tåget hem.

När jag såg hur SD växte i Röda Ådalen undrade jag om det berodde på ett missnöje med att hamna i bakvattnet. Glesbygd, avfolkningsbygd, låglönebygd.

Men svaret visade sig vara ett annat.

Var ligger själva orten Ådalen?

Det är en stockholmare som frågar.

Men Ådalen är ingen ort, utan dalgången längs Ångermanälven från Junsele ut till Bottenhavet. Ådalen ligger främst i Kramfors och Sollefteå kommuner. Här har två tidigare statsministrar vuxit upp, Stefan Löfven och Thorbjörn Fälldin.

”Blå skuggor vandrar över de ångerman­ländska bergen. Eller ligger kvar, beständiga. De tunga granskogarna. De stryker in ett ofrånkomligt svårmod i själen på den som blir född här, som växer upp under de vandrande skuggorna och den dova sången, en orgelpunkt och en bluesmelodi.”

Så skrev författaren och Kramforssonen Birger Norman 1969.

Väl framme i Väja känner jag igen mullret från fabriken, byns röda pumpande hjärta.

Den puffar ut den kritvita ångan som andetag ur sina många skorstenar. Sulfatlukten svag uppe i byn – där ingenting är sig likt.

– Vi hade ju två livsmedelsaffärer, post, bibliotek, kiosk och hårfrisör här i byn. Vi hade slalombacke och ett elitlopp på längdskidor varje år där skidåkarna bodde hos familjer, säger Christer Söderström.

Pål Gunnar Mikkelsplass bodde hos hans familj medan Benny Södergren och Thomas Wassberg bodde hos min familj.

– Nu är allt det där borta, säger han.

Christer Söderström och jag är gamla klass­kompisar. Han bor kvar i byn Väja, liksom fem andra av våra klass­kamrater. Vi var tretton som gick ut sexan. Tre bor på andra ställen i Kramfors kommun, två har flyttat till Härnösand och en har avlidit. Själv bor jag i Stockholms­området, 50 mil söderut.

Under vår uppväxt dominerade Social­demokraterna i Väja. Klassamhället var tydligt. Tjänstemännen hyrde villor av fabriken. Arbetarna bodde i hyres­lägenheter eller egna villor. Direktörerna i de olika skogs­bolagen hyrde de största husen. Vissa av dem kallade sig överklass.

Nu äger Christer Söderström och hans fru en före detta direktörs­villa på 350 kvadratmeter. Husen i byn är relativt välhållna, trots att det knappast lönar sig att renovera då priserna ofta ligger runt en halv miljon.

När vi växte upp kallades stan, Kramfors, för Pulvercity. Enligt ryktet smugglades drogerna upp hit och fördelades vidare över resten av Norrland. Och knark finns fortfarande.

– När mina tre flickor växte upp här för 15 år sedan var det mycket lättare att få tag i piller än öl. Det är tragiskt.

Längre upp på samma väg som Christer Söderström bor Rosie Åman, den enda klasskompis som jag har behållit kontakten med genom åren. Som ung flyttade hon ner till Skälby i Järfälla norr om Stockholm för att jobba som receptionist.

– När jag skulle byta till vinterdäck på min Saab 99 i Skälby hoppade jag på fälgkorset, men fick inte loss muttrarna. I grannhuset kikade far och son ut bakom gardinerna och jag vinkade ”kom” till dem.

– Ingen kom ut och hjälpte mig. Jag tänkte: Här kan man inte bo. Hade det varit här i Väja hade hur många som helst hjälpt mig.

Men i nästa andetag säger hon att olikheterna är på gott och ont.

– Jag har aldrig varit någon Helylle­svensson och jag har känt att jag inte har passat in. Jag har alltid gått min egen väg och varit lite eljest.

– Till exempel fick alla barn tidigt, men inte jag, så jag fortsatte att dricka pilsner. Jag fick barn väldigt sent.

Rosie Åman bjuder på kladdkaka i köket i sitt lilla grå trähus och försöker förklara SD:s framväxt.

– I den stora flyktingvågen 2015 eller 2016 bodde flyktingar i hyres­husen. Jag tror att de spelade hög musik och levde om lite i husen. De spelade naturligtvis sin musik och pratade sitt språk. Jag tror att Väjaborna kände sig lite obekväma, säger hon.

Det påstods att vissa flyktingar gick in i träd­gårdarna och tog äpplen, berättar hon.

– Det var också en djävulsk kö på läkar­stationen.

Allt detta kan ha väckt antipati, tror hon.

I det valdistrikt som Väja tillhör fick SD mer än en fjärdedel av rösterna i riksdagsvalet i fjol. Fast flyktingarna har flyttat från byn.

– Ända sedan flyktingarna försvann har hyreshusen stått tomma.

Numera har Kramfors kommun drygt 13 procent utrikes födda, jämfört med mer än 20 procent i Sverige som helhet.

Min andra klasskamrat Christer Söderström säger:

– Jag har groteskt svårt att acceptera att det här landet har blivit ett land där denna hemska sjuka emot andra människor frodas. Det gör mig illamående, för att vara ärlig.

– Hur kan det vara möjligt? Har vi inte lärt oss någonting av historien?

En dryg mil bort, vid Ångermanälvens strand i Sandslån i Ådalen, bor serietecknaren Mats Jonsson och hans hustru. De återvände hit för tre år sedan, med sin då 14-åriga dotter, efter att ha ha bott i Midsommarkransen i Stockholm.

– Sexism, rasism och homofobi grasserar på ett sätt bland ungdomarna här som man inte kan föreställa sig. Det är precis likadant som när jag gick i högstadiet i Bollsta, säger han.

Även jag gick i högstadiet i Bollstabruk, nio år före honom. Det var stökigt. Ville man undvika att bli mobbad gällde det att inte låtsas om att man hade bra betyg.

– Jag var för bra i skolan. Jag blev tungt mobbad, säger han.

Både Mats Jonsson och hans fru är medlemmar i Vänsterpartiet. Liksom många som kommer härifrån har hans fru en släkting som gick i det demonstrationståg som militären sköt mot 1931.

Medan byn Väja är betydligt mindre levande nuförtiden går Väjafabriken lysande.

Det känns märkligt att gå runt härinne där jag började städa på somrarna som 14-åring. Utan skyddsutrustning hastade jag runt med skurhink och skurkäpp. Nu är det noga med hjälm, hörselkåpor, skyddsskor och reflexväst.

– Vi moderniserar i ett stort projekt så att vi möjliggör 40 års drift till och tar ytterligare ett steg mot en fossilfri verksamhet, säger vd Magnus Kangas.

När jag växte upp styrde lastbåtar från hela världen upp på Ångermanälven, lade till vid fabrikens kaj och vände sedan söderut. Numera fraktas rullarna med brunt säckpapper på järnväg.

Väjafabriken omsatte 3,2 miljarder i fjol och gjorde en vinst på drygt 760 miljoner. Den är Kramfors kommuns största privata arbetsgivare med runt 350 anställda.

I moderniseringsprojektet räknar Magnus Kangas med att det kan behövas ytterligare 500 personer i den mest intensiva byggfasen.

Han har drivit rekryteringskampanjer för att locka hit folk, inte minst kvinnor.

Fabriken ägs av den multinationella pappers- och förpackningskoncernen Mondi, som är noterad på Londonbörsen.

Hur mycket pengar Mondi investerar här i projektet Aurora vill Magnus Kangas inte berätta, men enligt Tidningen Ångermanland rör det sig om miljardbelopp.

Tre kilometer bort ligger Bollstasågen.

”Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg.” Så skrev lyrikern Elias Sehlstedt 1872 om Sundsvall, men versraden är flitigt citerad i Ådalen.

Vid sekelskiftet 1900 fanns fler än 40 ångsågar i Kramfors kommun. Nu är Bollstasågen i stort sett ensam kvar. Den är Sveriges största furusåg och producerar tio gånger mer sågat virke än alla de gamla sågarna gjorde tillsammans.

Ägaren SCA har nyligen investerat cirka 750 miljoner i sågen, främst i ett nytt justerverk. Men fler jobb blev det inte. 150 anställda blev 140 i år.

Många andra företag i kommunen behöver dock personal, inte minst utanför Ådalen, i världsarvet Höga Kusten.

Landskapet som inlandsisen karvat till höga berg och djupa havsvikar är en turistmagnet. Som enda svenska besöksmål fanns Höga Kusten i fjol på New York Times lista över världens 52 mest spännande destinationer.

Lastbilarna och bilarna som myror i glesa rader över den väldiga Högakustenbron. Den rödkantade skapelsen hänger över Ångermanälven mellan Kramfors och Härnösands kommuner och invigdes 1997. Förebilden var Golden Gate-bron i San Francisco, en av världens mest omskrivna broar.

På Kramforssidan finns Hotell Höga Kusten med Mats Löfroth som ägare och vd.

Under hans ledning har hotellet vuxit kraftigt. På somrarna har han 70 anställda och på helårsbasis 30.

– Vi skulle kanske våga bygga ut om vi hade mer förtroende för att vi skulle kunna få tag i kompetenta människor. Det är ett tillväxthinder.

Framförallt behöver han kockar, men även städpersonal, serveringspersonal och vaktmästare.

I Kramfors kommun ligger arbetslösheten på 6,6 procent, vilket är ungefär på samma nivå som i Sverige som helhet. 522 arbetslösa Kramforsbor söker jobb via Arbetsförmedlingen, medan myndigheten har 137 jobb här i sin platsbank.

– Vi får ansökningar som kommer hit via Arbetsförmedlingen. De får prova på att jobba här i några dagar, dels för att vi ska lära känna dem, dels för att de ska se om de trivs hos oss, säger Mats Löfroth.

– Många gånger har vi sett ganska direkt att det inte fungerar. De har inte viljan att jobba och ge service, vilket gör att man blir mörkrädd.

Mats Löfroth hyllar sina anställda, inte minst de utrikes födda. Kocken är till exempel från Serbien och andra kommer från Afghanistan, Syrien, Spanien, Polen och Lettland.

En av dem är Ahmad Haidari, som kommer från Afghanistan. Han har jobbat som vaktmästare, diskare och städare på hotellet sedan 2019. Men han jobbar inte den dag då vi är här och han vill inte bli intervjuad på telefon, eftersom han är lite osäker på sin svenska.

Via Mats Löfroth berättar 39-åringen att han har fått flera svenska vänner, främst bland arbetskamraterna, men även i det lilla samhället Nyadal där han bor.

– Jag behandlas väl av de flesta, men det finns alltid några arga människor. Fast det finns många fler arga människor i Afghanistan, säger han via Mats Löfroth.

Drygt fyra mil bort tornar det sägenomspunna Skuleberget – med Rövargrottan och världens högsta kustlinje – upp sig.

Rövarna sägs ha bott i grottan under 1600-talet och plundrat både handelsresande och byborna runtom, enligt Nordiska museets folkminnesarkiv.

Hit återvände Fjällrävens före detta marknadschef Jerry Engström 2013. Han köpte Skulebergets toppstuga och campingen vid foten av berget, där han startade Friluftsbyn, ett nav för friluftsliv och andra evenemang.

Till Friluftsbyn kommer runt 40 000 besökare per år, enligt Jerry Engström. Några har till och med valt att flytta hit. De senaste två åren har fem personer som brukade hänga i Friluftsbyn på somrarna flyttat upp, berättar han.

– Du kan få ett bra hus för 600 000 och ett palats vid vattnet i Höga Kusten för 3 miljoner. Det skulle nog kosta 20 miljoner på Lidingö, säger han på telefon.

Han är på semester när vi besöker Friluftsbyn.

Men det är inte boende eller lediga jobb som främst saknas i Kramfors kommun. Det är socialsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, tandläkare, lärare.

Regionen tar in stafettläkare och kommunen tar in stafett-socialsekreterare. Det blir dyrt. Och att ha en stor andel obehöriga lärare i skolan gör det svårt att locka hit barnfamiljer.

Fontänen Herberts stråle sprutar upp en vattenridå utanför mitt fönster på Hotell Kramm i Kramfors.

Vattnet kommer från den 14 kilometer långa Ådalstunneln. Den började byggas 1961 och skulle förse alla pappersbruk längs Ångermanälven med sötvatten till tillverkningen: Nensjö, Sandviken, Kramfors, Svanö och Väja. Alla utom Väjafabriken lades ner under 1960- och 1970-talet.

Även andra företag har stängt för gott. När jag växte upp i Väja avlöste krisrubrikerna varandra. Hot mot det ena bolaget efter det andra. Skräcken för arbetslöshet som ett stryptag runt halsen – hela tiden.

Kramfors kommuns befolkning har minskat med mer än en tredjedel sedan 1970. Nu bor här knappt 18 000 personer, vilket gör att kommunen hamnar ungefär i mitten av alla Sveriges 290 kommuner.

Men serietecknaren Mats Jonsson har, som nämnts, flyttat tillbaka.

– Den känsla jag har fått efter att ha bott här i tre år är att det finns enorma möjligheter, inte bara att leva här, utan att skapa saker.

Han har varit med om att starta ett industrimuseum och en litteraturfestival.

– Via ideellt arbete kan man påverka hela byn och man skulle kunna påverka hela kommunen.

I gymnasieskolan Ådalsskolan berättar fem elever som tar studenten i juni om sina framtidsplaner.

De tre killarna ska ge sig iväg.

Harald Söderlund ska plugga till civilingenjör och Melwin Näslund ska studera grafisk design. Wilmer Mårtensson vet inte riktigt vad han vill studera, kanske filmredigering.

– Jag trivs inte här alls. Man har många fler möjligheter i större städer. Jag ser inte att Kramfors håller i 50 år. Det kommer att bli som Bollsta. Mycket som öppnar stängs ner inom ett halvår, som restauranger och frisörer, säger Wilmer Mårtensson.

Bollstabruk är en blek kopia av sitt forna jag.

Men de två tjejerna, Julia Nordlander och Maja Ekström, vill stanna. Julia Norlander ska bli frisör och drömmer om en egen salong.

– Folk är trevligare här än i större städer, framför allt i Stockholm. Det är lite mer enmansshow där, säger hon.

Maja Ekström studerar hantverksprogrammet och har startat ett företag, inom naglar och smink, via Ung Företagsamhet. Hon vill driva det vidare.

– Det finns ingen konkurrens inom det i den här stan, bara jag.

Ida Stafrin (C) hyr sina morföräldrars gamla hus i Ullånger i Höga Kusten.

Kramfors oppositionsråd har utsikt över en havsvik, men E4:an bullrar emellan huset och vattnet.

Altanens höga glasvägg är till för att dämpa ljudet.

– All trafik norrut går förbi här.

Hon berättar att det fortfarande finns spår av den skillnad mellan Ådalen och Höga Kusten som fanns på min tid. Bruksmentalitetens Ådalen mot böndernas och egenföretagarnas Höga Kusten. En vana att bruket försörjer alla mot en vana att driva eget.

– Ådalen är rött medan kusten är grön. Ådalen 31 är en stor anledning till att S har varit så starka.

Kravallerna stämplade bygden som röd och företagsfientlig. Arbetare som slogs med strejkbrytare. Militären som kallades in. Skottlossningen.

Den enda gången i modern tid som svensk militär har skjutit mot svenskar på svensk mark. Fem dog den majdagen, i Lunde.

Sedan Kramfors kommun bildades på 1970-talet och fram till 1998 hade Socialdemokraterna egen majoritet. Nu styr S med V. I Sollefteå kommun har S tappat makten.

Stämpeln som företagsfientlig är numera borta. Kramfors och Sollefteå har de senaste åren stigit på Svenskt Näringslivs ranking över lokalt företagsklimat. Att kommunistpartiet APK så sent som på 1990-talet hade ett fäste i Kramfors märks inte.

Går det ens att tala om Röda Ådalen längre? Liksom i resten av Sverige har SD vuxit sig starkt i Kramfors kommun.

Ida Stafrin påpekar att väljarströmmarna framför allt har gått från S till SD.

– Det handlar om att hamna utanför. Kramfors ligger i topp, eller botten, på alla socioekonomiska faktorer: låg utbildning, låga inkomster, en hög andel äldre befolkning och tidigare även en hög arbetslöshet, säger hon.

– Vi har en befolkning som behöver väldigt mycket socialt stöd. Väldigt många barn omhändertas här.

Samtidigt betonar hon fördelarna med att bo här: att människor här har nära till varandra och att många jobbar ideellt på sin fritid.

Men politiskt går trenden från Röda Ådalen till mer av SD.

– Aha, så ni ska träffa Pira.

Så låter det i receptionen i Kramfors kommunhus denna regniga fredagsmorgon i november. Pira, alias Peter Hedberg (S), är kommunens enda riksdagsledamot.

– SD:s framväxt kopplas ofta ihop med invandringen. Det är säkerligen en faktor, men folk är också missnöjda med den försämrade samhällservicen. Det saknas pengar samtidigt som behoven ökar, säger han.

Väjafabriken och Bollstasågen går bra, men Kramfors kommun är fattig.

Industrierna betalar statlig skatt, medan de anställda betalar kommunal skatt. Eftersom industriprocesserna i hög grad är automatiserade behövs relativt få anställda. Dessutom är många Kramforsbor lågavlönade och många är pensionärer. Medelåldern är den 26:e högsta i landet, 47,4 år.

Trots att Kramfors hade en regional bnp per capita på 336 000 kronor 2020, vilket gav en 129:e plats av Sveriges 290 kommuner, får kommunen inte in så mycket skatt. Nyare siffror finns inte.

Peter Hedberg berättar att kommunen lockat hit gymnasielärare, men att de ofta bara har stannat ett eller ett par år.

– Det är svårt att komma in i nätverk på en sån här ort.

Varför?

– De flesta har sina naturliga nätverk. De har bott här länge. Barnen har spelat i samma fotbollslag. Det har inte varit naturligt att träffas på offentliga inrättningar, som restauranger och barer.

Som så många andra Kramforsbor har Peter Hedberg släktingar som gick i det demonstrationståg som militären sköt emot 1931, bland annat hans farfars far.

Han anser att Ådalen fortfarande är rött eftersom S och V styr i Kramfors.

Ändå ryckte SD förbi C och blev Kramfors största oppositionsparti i kommunvalet 2022, med nästan 17 procent av rösterna.

Vad säger SD?

Vi kör hyrbilen in i Bollstabruk. Klädbutikerna längs huvudgatan är rivna. Högstadiet där jag gick är nedlagt. Kvar är bland annat Coop, liksom sport- och simhallen.

Det här är SD:s starkaste valdistrikt i kommunen, 28,6 procent i riksdagsvalet i fjol.

Några kilometer längre fram ligger Häxberget. Där skedde Sveriges största dokumenterade massavrättning i fredstid då 71 personer halshöggs och sedan brändes på bål i häxprocesserna 1674.

Men vi svänger vänster i Bollsta och kör upp mot ödebygden, upp mot skogen. Det är kväll. Mörkret omsluter oss. Vägen är smal. Det finns inga gatlampor. Långt däruppe, vid en sjö, bor Bengt Sörlin i ett upplyst rött hus med tre glatt skällande taxar. Han är SD:s starke man i Kramfors kommun.

– Om man jämför Sverige med en livbåt kan man bara ta emot ett visst antal människor innan man kantrar.

Tidigare var Bengt Sörlin moderat fritidspolitiker i Sollefteå kommun, men sedan bytte han till KD. Fast när familjen flyttade hit till sommarstället hamnade han i Kramfors kommun. Och bytte parti igen.

Framgångarna för SD förklarar han så här:

– Det kan handla om att våldet kryper närmare. Vi har haft två mord. En kvinna försvann och hittades död. Den andra hittades också död. Vi har haft en skjutning. Vi hade också en pizzeria som brann ner.

– Är man inte trygg, mår man inte bra.

I riksdagsvalet i fjol fick SD 21,9 procent av rösterna i Kramfors kommun, något högre än de 20,5 procent som partiet landade på i riket som helhet.

Är det fortfarande Röda Ådalen?

– Nu är det vi i SD som är ytterlighetshögerpartiet. Moderaterna har hamnat lite i värmen, men de är inte så stora. Gränserna flyttas. Den politik som Socialdemokraterna driver i dag skulle ha kallats borgerlig för 30 år sedan.

– Det som är rött i dag är något annat än för några år sedan.

Har Röda Ådalen blivit rosa?

– Ja, det är ett bra uttryck.

Men hur djupt sitter Ådalen 31, är det okej med militär på gatorna nu?

– Jag är före detta yrkesofficer och hur man kan resonera om vad militären får göra på egen mark är svårt. Hur nära inbördeskrig vill man skicka sin egen militär?

– Mitt eget parti vurmar för det här eftersom de ser bekymren med gängkriminaliteten. Men de värnpliktiga har inte utbildning för det. I stridens hetta i en kravalliknande situation kommer saker att hända.

Vad tycker andra?

Christina Larsson, hemvändare som bott 17 år i Tällberg i Dalarna, kommer gående i regnet i Kramfors centrum på fredagseftermiddagen.

– Jag har inte tänkt tanken att det skulle vara något konstigt med militär på gatorna, säger hon.

Tuva Olsson, 21, som promenerar åt andra hållet, anser inte att historien nödvändigtvis kommer att upprepa sig.

Men de fem eleverna på Ådalsskolan är oroliga.

– Det är lite småläskigt. Om man tänker hur lätt saker eskalerade till att någon sköt i Ådalen 1931 kanske det inte är optimalt att sätta sig i en situation där det kan hända igen, säger Harald Söderlund, som har lärt sig mycket om händelsen i skolan.

De andra eleverna är inne på samma spår.

– Jag har svårt att se hur militären ska lösa problemet. Det handlar inte bara om våldet, utan individerna. Vad går de igenom? Vad går familjerna igenom? Vad behöver de för stöd?, säger Julia Nordlander.

Det här med SD pyr under ytan i Ådalen. Många har åsikter. Flyktingfrågan lever fortfarande, trots att många flyktingar har gett sig av. Och samtidigt som företagen frodas och vissa storstadsbor flyttar hit brister kommunens samhällservice.

Bilden av Ådalen är splittrad.

Politiskt sett har blåsippeblått tonat ner rosenrött till något mer urvattnat. Kanske rosa.