Parisa Liljestrand – kronprinsessan från Vallentuna

Litteraturvetare eller inte, ny kultur­minister är hon alla gånger.

Av kulturskribenter redan bortdömda Parisa Liljestrand får nu kavla upp ärmarna för att motbevisa belackarna – något hon bara nästan lyckats med på hemmaplan.

– Här har hon inte alls arbetat för att ge kulturen starkare möjligheter. Tvärtom har hon slagit undan benen för kulturskolan, säger Monique Nilsfors, socialdemokrat och andre vice ordförande i Vallentunas kulturnämnd.

Bara en gång har Parisa Liljestrand synts riktigt, riktigt förbannad.

VALLENTUNA. När Ulf Kristersson i regerings­förklaringen läste upp Parisa Liljestrands namn kastade sig kultur- och politik­intresserade på Google.

Där fick man svaret: 39-årigt kommunal­råd i den ständigt blå kommunen Vallentuna. Kom till Sverige som fyra­åring när familjen flytt från Iran och hamnade i Vallentuna efter en mellan­landning på en flykting­förläggning i Surahammar.

Sen: Utbildade sig till lärare och blev sedermera rektor i hemstan. Komet­karriär som politiker, där hon hamnat genom det okända demokrati­experimentet med det passande namnet Demoex. Mer om det senare.

Jerri Bergström möter upp på gågatan i Vallentuna, centralorten i en kommun med 35 000 invånare.

– Jag har bott här sedan jag var liten, med några års exil i Danderyd, säger Jerri Bergström kommunens socialdemokratiska oppositionsråd.

Han går rakt på sak:

– Alla vi i Vallentuna visste att det bara var en tids­fråga innan Parisa skulle bli minister. För någon vecka sedan började jag också märka tecken från olika håll om att något var på gång.

Jerri backar bandet, till juni 2015. Den då 32-årige Parisa Liljestrand tar över som kommunal­råd efter omstridde Örjan Lid. Hon återfanns då i barn- och ungdoms­nämnden, där hon suttit och bidat sin tid.

– Han hade odlat henne under ett antal år. Visst, hon hade några år tidigare suttit i det där lattjo lajbans-partiet, men flyttat iväg och pluggat, och kommit tillbaka och värvades till Moderaterna. Örjan såg direkt att det här är kron­prinsessan.

Att axla rollen som kommunstyrelsens ordförande blev en självklarhet.

– Hon hade en fram­körnings­sträcka på två möten i kommun­styrelsen ungefär. Hon är klok och begåvad, en duktig politiker som kan det politiska hant­verket. Det måste man se på med respekt. Det enda är väl att hon har dåligt omdöme vad gäller val av politisk inriktning, haha.

Jerri Bergström är gammal elit­idrottare. Han fäktade värja i olympiska spelen i Seoul 1988 och kom sexa. Genom idrotts­karriären till­skansade han sig en livs­devis.

– En tes jag drev med min fäktning är att man bara kan segra med hjälp av kollektivet. Jag kan vara bäst i min omgivning, men om man vill vill bli riktigt bra måste jag se till att andra omkring mig är bra. Det är lika i politiken, ett styre är inte bättre än sin opposition.

Att ha bra folk runt omkring sig, menar Jerri har varit en nyckel för Parisa Liljestrand att nå framgång. Och hennes resa tror han inte slutar vid kultur­minister­posten.

– Hon kommer tyvärr lyckas alldeles för bra, säger Jerri Bergström.

Men den uppfattningen har inte alla i Vallentuna.

– Jag har aldrig över huvud taget uppfattat att hon har något kulturellt intresse. Hon kanske har klippt något band eller täckt av någon staty, men aldrig annars berört kulturella frågor.

Det säger Monique Lindfors när vi träffas på andra våningen av Vallentunas hyfsat nybyggda kulturhus, som förutom bibliotek inrymmer scener, kreativ verkstad och café.

Monique Nilsfors är ordförande för Social­demokraterna i Vallentuna, en roll hon tog över från just Jerri Bergström. Med ett starkt kultur­intresse tar hon rollen som andre vice ordförande i kultur­nämnden på största allvar.

Hon tror inte att det kommer vara stora kultur­satsningar som präglar Parisa Liljestrands tid som kultur­minister.

– Hon är väldigt bra på att spara pengar och dra åt svångremmen. Här har hon inte alls arbetat för att ge kulturen starkare möjligheter. Tvärtom har hon slagit undan benen för kulturskolan, säger Monique Nilsfors.

Bakgrunden rör den byggnad där kommunens kulturskola haft lokaler, och där man nu behöver husera skolelever på dagtid, snarare än ungdomar som utöver kultur på eftermiddagar och kvällar.

– Det grundar sig i att man för många år sedan beslutade att sälja kommunhusets lokaler och istället hyra dem. Det visade sig bli dyrt, och nu har man bestämt sig för att bygga ett eget nytt kommunalkontor. Det förde med sig en kedjereaktion där kulturskolan vräktes från sina lokaler. De skulle leverera en ny plan vecka 16, men vi väntar fortfarande, säger Monique Nilsfors.

Kanske har Sverige gått miste om nästa Eric Gadd, menar Monique Nilsfors. Om det är ett hot eller löfte är oklart.

Soulartisten tog i vilket fall sina första steg mot artisteriet i en källare på Ekeby­skolan i Vallentuna.

– Det är basalt att barn och ungdomar får möjlighet att utöva kultur. Det ska vara tillgängligt även för de som inte har det så fett.

Även Monique Nilsfors menar dock att det är logiskt att Parisa Liljestrand plockats upp i rikspolitiken.

– Det var inte alls förvånande att de tar tillvara på hennes talanger. Hon var ju med och tog fram deras nya integrationspolitiska program. Hon är mer naturligt engagerad i näringslivet, och brinner för näringslivs- och företagsfrågor. Kulturen ligger däremot väldigt långt från där jag tror hennes bästa kommer fram.

Sedan låter det nästan som att Monique och Jerri snackat ihop sig på förhand.

– Hon är principfast och låter inte någon sätta sig på henne. Hon kan peka med hela handen när det behövs. Och det kanske är bra med raka linjer och struktur, men i kulturpolitiken ska man undvika att införa new public management.

Det engelska begreppet får det att krypa i skinnet på många, då resultat­styrning och effekti­viseringar är grundpelare.

Fråga bara Peer Norbäck.

Han är grundare av tidigare nämnda ”lattjo lajbans-partiet” Demoex, där Parisa Liljestrand tog sina första stapplande steg in i den politiska världen, för ganska precis 20 år sedan.

– Jag var lärare i filosofi och estetiska ämnen på gymnasiet och vi hade en studiedag som handlade om demokrati, vi ville se om det gick att få elever intresserade av det, säger Peer Norbäck.

Studiedagen mynnade ut i ett experiment, ett demokrati­experiment, Demoex.

– Vi kom fram till att den skriftliga formen passade bättre för demokratin, snarare än att samlas och bara prata om saker. Slutmålet var att få ut fullmäktige­mötena på nätet och bli helt digitaliserade, där alla fick rösta – om allt.

Senare registrerade han partiet Demoex hos Val­myndigheten, nu skulle demokrati­experimentet testa vingarna på riktigt. Ett av de första namnen som Peer Norbäck värvade in var Parisa.

– Hon var seriös, ambitiös och en duktig elev och hon hade hjärtat på rätt ställe.

Inför valet 2002 började partiet kampanja i Vallentuna.

– Jag lånade min farbror Runes husbil som inte alls var särskilt trafiksäker. En gång flög en reklam­tavla av på en raksträcka i Brottby, men vi hade rätt coola grejer.

Peer visar upp en t-shirt med Demoex-loggan tryckt på både fram- och baksidan, för full möjlig exponering.

Och visst gick det vägen, Demoex fick mot alla odds ett mandat i kommun­fullmäktige, och platsen gick till första­namnet: Parisa Liljestrand.

Men vad hon själv tyckte i politiska frågor var inte huvud­saken, hela idén med Demoex var att införa direkt­demokrati. I varje om­röstning som gjorde i fullmäktige fick in­loggade användare säga sitt, via internet. Alla i Vallentuna över 16 år kunde skaffa ett konto och tycka till. Sen följde Demoex majoritets­valet.

– Jag tror fortfarande att det är framtiden och vi hade en idé om att införa det i hela Vallentuna, men det blev nedröstat direkt. Men man kan inte kontrollera demokrati, för då har du något annat, då har du diktatur.

Parisa Liljestrand satt i drygt två mandat­perioder för Demoex. Vid valet 2006 hade man tryckt upp en fyra gånger fem meter stor valaffisch med Parisas ansikte på. Peer Norbäck skrattar åt minnet, affischen gjorde intryck i kommunen, precis som Parisa själv.

Att hon värvades av Moderaterna när hon återkommit till stan efter utbildningen var ingen slump, utan en noggrant uttänkt plan, tror Peer.

Han satt själv av den sista mandat­perioden efter valet 2010, när Parisa Liljestrand lämnat Vallentuna, men med det dog gnistan i Demoex. Partiet gick samman med andra liksinnade partier i landet och bildade Direkt­demokraterna.

Där hade Peer Norbäck varit mer aktiv, om det inte hade varit för sin satsning på det silikon­baserade tuggummit Jaw Peer, som ska bidra till både ansikts­träning och hjärn­hälsa, enligt uppfinnaren själv.

Han lanserade sitt elastiska tuggummi i SVT:s Drak­nästet förra året, utan att någon av drakarna nappade och köpte in sig i företaget.

Parisa Liljestrand träffar han inte särskilt ofta.

– Vi hälsar när vi ses på stan eller i affären, annars har vi ingen direkt kontakt.

Såväl Peer som Monique Nilsfors och Jerri Bergström framhåller ett tydligt ställningstagande Parisa Liljestrand gjort: Att hålla Sverigedemokraterna borta från politisk makt.

I Vallentuna har Moderaterna styrt sedan 1983 och andra högerkoalitioner innan dess. Trots SD:s framgångar på riksplanet har de inte nått några större framgångar lokalt. I riksdagsvalet röstade drygt 20 procent av kommunens invånare på SD, i kommunvalet knappt 15 procent.

För Moderaterna i kommunen var det tvärtom, 26 procent röstade på partiet i riksdagsvalet, men nästan 33 procent i kommunen.

– Det var Parisa man röstade på, säger Jerri Bergström. Jag tror att Vallentuna skulle vara en av de sista kommunerna i Sverige där Moderaterna skulle samarbeta med SD, varken aktivt eller passivt. ”Våra” Moderater är nog mer åt det liberala hållet, då blir det knepigt med de auktoritära idéerna som SD har, säger det social­demokratiska oppositionsrådet.

– Jag minns vid ett tillfälle då hon pratade om dem som ”de vill ju skicka ut mig och mina barn”, det var andemeningen. Det har säkert sin koppling att hon själv kom hit som flykting som litet barn, och är ju inget konstigt med det.

Monique Nilsfors är inne på samma spår.

– Vi behöver ha en fri press, man ska inte spela rugby med journalister, det där måste stävjas. Parisa är tillräckligt tuff för att parera Liberalerna och SD. Jag tror inte att SD kommer att få det lätt med henne. Jag hoppas inte det.

Cecilia Brändström är ordförande för Moderaterna i Vallentuna och har känt Parisa Liljestrand i snart 15 år. De lärde känna varandra 2008 när de var kollegor på en skola, där Cecilia arbetade som musiklärare. Det var Parisa som senare fick Cecilia att börja intressera sig för politik.

– Parisa fick biträdande rektorsrollen ganska snart efter att jag börjat som nyutexaminerad lärare. Sedan har hon varit min chef ett par år. Hon var redan då väldigt mogen för sin ålder, duktig och inkännande. En skön person.

Enligt Cecilia Brändström har vännen och partikollegan svår för gnäll från oppositionen och brukar då ”sätta ner foten”.

– Hon har ju gjort en rekordkarriär, och hon har ett starkt intresse för att påverka och brinner för politiken. Det som utmärker Parisa är att hon inte snackar skit, hon är en extremt rättskaffens människa. Det är inget fluff, det är raka puckar.

Är hon kulturintresserad?

– Hon har främst varit intresserad av skolfrågor, men som kommunstyrelsens ordförande får man ju vara engagerad i allt. Det är lite svårt att svara på hur hennes kulturintresse ser ut, hon är väl engagerad det mesta i kommunen. Just att hon uppmanat till en civiliserad debatt över blockgränserna, hon är den man samlas kring.

– Hon går ju på mycket konserter, som vanligt folk gör. Det finns kanske inte något som urskiljer henne, att hon har något specifikt superintresse för någon kulturaktivitet, men hon har aldrig svårt att diskutera kulturfrågor.

Och så var det där med Parisa Liljestrands temperament. Jerri Bergström har sett henne arg ett par gånger. Riktigt förbannad blev hon en gång, och då var det ett politiskt miss­lyckande som låg bakom.

2019 försökte Engelska skolan etablera sig i Vallentuna och kommunen slöt ett avtal med skol­koncernen. Enligt avtalet skulle en ny skola byggas, där Engelska skolan skulle husera.

I avtalet förband sig kommunen att ta över 80 procent av det 20 år långa hyres­kontraktet till lokalerna, om Engelska skolan av olika skäl bestämde sig för att inte fortsätta bedriva verksamhet i kommunen. Skol­koncernen förband sig att hyra lokalerna i bara fyra år, resterande sexton år kunde lämnas till kommunen om Engelska skolan drog sig tillbaka.

Då rasade oppositionen, som ansåg att kommunen gav Engelska skolan ett frikort att lämna barnen i sticket om lön­samheten inte bedömdes tillräckligt stor.

– Kommunen blev över­körda av förvaltnings­rätten och vi fick stopp på etableringen. Då skulle Engelska skolan fundera över hur de skulle göra, sedan dess har vi inte hört någonting. Så arg som Parisa var då har jag aldrig sett henne förut, säger Jerri Bergström.