Unga män – med lika terrormanus
Han glömdes förvånansvärt snabbt, den svenske muslimske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab.
Många verkar ha missat de slående likheterna mellan honom och kristne högerextremisten Anders Behring Breivik.
När de genomförde sina terrordåd stod omgivningen lika frågande.
Ingen hade anat att det bodde en självmordsbombare i killen som växt upp i idylliska Tranås från tio års ålder, snabbt lärt sig perfekt svenska i skolan och fått många kompisar.
Polisen hade inte en susning. Abdulwahab fanns inte på deras radarskärm. Varken i Sverige eller i England dit han flyttat.
Inte heller i Norge anade polisen oråd. Breivik var för dem helt okänd. Långt under deras radar. Varningsklockorna ringde aldrig hos familj och vänner.
Ändå hade båda under lång tid noggrant planerat ett massmord på oskyldiga människor. En slumpmässig, blind terror där offren bara var statister (i Breiviks fall mest socialdemokratiska sådana) i en större plan.
Den stora skillnaden är att Breivik lyckades. Hade Abdulwahabs bombbälte fungerat kunde han tagit minst lika många liv med sig i döden som Breivik.
Onekligen inställer sig frågan hur många fler unga män som Abdulwahab och Breivik som sitter och trycker med sina
terrorplaner under polisradarn. Hur många är det som inspireras att plocka fram ofärdiga
terrormanus ur sina skrivbordslådor?
Är det Helsingfors nästa gång eller Köpenhamn?
Både Breivik och Abdulwahab representerar en ny sorts terrorism i den meningen att de verkar ha agerat på egen hand. De satt på sina kammare och planerade sina illdåd utan, som det verkar, någon hjälp utifrån.
Polisen i Skottland har visserligen arresterat en person som på något sätt haft samröre med 28-åringen från Tranås. Ännu oklart hur. I Breiviks fall pågår fortfarande kartläggningen av dådet så det kan visa sig längre fram att han haft hjälp.
Men som det verkar nu har de lyckats hålla sina planer helt hemliga.
De har agerat med kyla och iskall beräkning. Minns att Abdulwahab mejlade ut en ljudfil till Säpo och TT mindre än en timme innan han slog till.
På samma sätt mejlade Breivik sitt manifest till ett fåtal utvalda några timmar före sitt terrordåd.
Båda är lika intresserade av att få uppmärksamhet och erkännande för sin gärning. Abdulwahab får det i döden som gör honom till martyr och föredöme med all den respekt det innebär i islamistiska kretsar. Breivik drömmer om att bli profeten som ska få sin omgivning att vakna.
Extra intressant blir det när man läser den utredning om islamistisk extremism som Säpo offentliggjorde i december förra året, bara några dagar efter självmordsattentatet på Bryggargatan i Stockholm.
På sidan 33 skriver Säpo (jag har plockat bort den värsta kanslisvenskan):
”Det finns inget tydligt svar på hur och varför radikalisering sker. Däremot är de flesta forskare överens om att det är en social process och att det går att identifiera betydande likheter mellan radikalisering i skilda ideologiska kontexter.”
Säpo skriver vidare att drivkrafter och dragningskrafter uppvisar stora likheter.
”Dessa likheter kommer av att den huvudsakliga orsaken till att vissa unga söker sig till extremism i olika former ofta handlar om sociala och känslomässiga orsaker, snarare än det ideologiska innehållet.”
Blonde islamhataren Breivik skulle med andra ord, om han växt upp i en annan omgivning, blivit muslimsk självmordsbombare och halvmörke Tranåskillen Abdulwahab kunde lika gärna ha blivit högerextremist och mejat ner oskyldiga med automatvapen.
Tanken svindlar.
Så långt i från varandra och ändå så närbesläktade.