PANIK-GÄNGET
De jagar röster – i stället för att lösa krisen
De skulle kunna rädda oss ur finansoron – men att hitta bästa tänkbara lösning är inte nödvändigtvis deras enda prioritering.
De vill också rädda sitt eget skinn.
Klämda mellan marknaden och sina egna väljare.
Många är skyldiga till dagens finanskris. Som egentligen inte är en ny kris utan en fortsättning på den totala förlamning av världsekonomin som utlöstes av Lehman Brothers konkurs hösten 2008. Ekonomen Klas Eklund kallar det ”andra halvlek”.
Konkursen föregicks av ett år av stor finansoro utlöst av en våldsam lånefest bland amerikanska husägare.
Banker lånade ut pengar till människor som man visste hade små möjligheter att betala tillbaka dem. Det var som ett pyramidspel som byggde på tron att värden på fastigheter bara kunde gå uppåt. Lånen förpackades i komplicerade obligationer som de stora ratinginstituten gav högsta betyg men som krisen gjorde värdelösa.
För att rädda de ansvarslösa bankerna från kollaps var många stater tvungna att ta över bankernas miljardförluster genom att själva låna stora summor. Lån som en del länder har svårt att betala tillbaka eftersom de inte får fart på den ekonomiska tillväxten.
När dagens politiker ska försöka lösa efterdyningarna av den tre år gamla finanskrisen har de många olika hänsyn att ta. Det är inte självklart att de enbart agerar för att lösa finansoron. Olika länder är olika drabbade och har olika intressen. Gemensamt för nästan alla ledare är deras första prioritet att bli omvalda.
De är inte särskilt pigga på att fatta kloka beslut om de samtidigt får deras kurs att rasa hos väljarna.
För att skapa stabilitet måste ekonomiska beslut vara långsiktiga.
Politiker är oftast kortsiktiga.
Trots många försök har EU aldrig lyckats samla sig till en genomtänkt strategi för att lösa krisande länders problem. Det är brandkårsutryckning varje gång.
Tysklands Angela Merkel bromsar mest av alla, rädd för att hennes väljare ska straffa henne om hon är alltför givmild mot de länder som misskött sig.
Men marknaden har inte köpt EU-ledarnas halvmesyrer. Den kräver mer förutsägbarhet och mer eftergifter. Än i dag driver denna manodepressiva rashäst motvilliga EU-ledare framför sig och tvingar i praktiken fram en större överstatlighet inom EU trots att det är något en stor del av Europas medborgare motsätter sig.
Skyldiga är de som drev igenom ett fuskbygge till euro-projekt. Förnuftet ersattes av önsketänkande i detta politiska prestigeprojekt. Att tro att det skulle räcka med en regel som sa att inget land fick ha ett budgetunderskott som översteg tre procent visade sig vara mer än lovligt naivt.
Nu framstår det som självklart att 17 länder inte kan ha samma valuta om de för helt olika finanspolitik.
Skyldiga är de som inte vill berätta för sina väljare hur illa läget är. Som inte vågar begära uppoffringar som de vet är impopulära.
Många bär ansvaret men de delar också svåra dilemman.
Hur stramar man åt och sparar utan att samtidigt förstöra chanserna till ekonomiska tillväxt?
Även om det skulle få bukt med finansoron, vill vi verkligen att Europas politiker i panik ska driva igenom en stark överstatlighet inom EU utan att euroländernas befolkningar har fått säga om det verkligen är vad de vill ha?
I svaren på de frågorna ligger receptet på världsekonomins tillfrisknande.