”En vacker begravning av en av våra allra största”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-13
GÖTEBORG.
”And now, the end is near;
And so I face the final curtain.
My friend, Ill say it clear,
Frank Sinatras klassiska My way spelades när kistan med Ingemar Johanssons kropp bars ut från Vasakyrkan efter en stillsam och värdig ceremoni.
”Och nu, slutet är nära;
Och jag blickar mot den slutliga ridån.
Min vän, jag vill säga att det är färdigt”
Fast det är inte färdigt. Svenska folkets kärlek till Ingemar Johansson kommer att leva vidare länge. Som officianten Bengt Inghammar sa, att troende så gärna vill tro att döden är början till evigheten.
Ingemar Johansson kommer att bli ihågkom för evigt som den svenske idrottsman som utfört den största enskilda prestationen när han blev professionell tungviktsmästare. Det är inte enda anledningen till att han många ville följa honom till den sista vilan. Tusen personer får plats i Vasakyrkan men det var nog fler som kom in.
Ingemars enkelhet, glada humör och att han trots sin storhet aldrig blev stöddig gjorde honom folkkär.
Bengt Inghammar mindes i sitt tal att han som ung stötte på Ingo på gatan i Göteborg och då tänkte: ”Hur kan någon som slår så hårt se så snäll ut”.
Det ligger mycket i den iakttagelsen. Ingo var en av historiens mest hårtslående tungviktare, frågan är om någon annan kan ha varit lika snäll.
Kända och okända samlades tidigt utanför kyrkan och väntade tyst i kylan på att portarna skulle öppnas. När dörrarna gick upp en dryg timme innan ceremonins start tömdes snabbt platsen framför ingången. Alla ville ha bra platser inne i värmen.
Den enkla kistan stod nedanför korset med ett hav av väldoftande blomsterkransar runtom. Längst fram satt den närmaste familjen med syskon, exfruar, barn och barnbarn.
Göteborgs kändiselit var på plats; Ingvar Oldsberg, Lasse Kronér, Lasse Brandeby, Loket Olsson, Fredrik Belfrage. Förre europamästaren i tungvikt Steffen Tangstad var där. Danske promotorn Mogens Palle kom. Höjdare från det loka näringslivet representerade. George Scott hann i tid men fick rusa till en väntande taxi efter att ha tagit avsked, så att han hann med sitt flyg till Let´s dance-sändningen.
– Du törs komma hem, sa Inghammar pekandes på korset som symboliser inträdet i evigheten.
Inghammar hade dessförinnan berättat histyorien om hur Ingemar Johansson efter att ha diskats i OS-finalen 1952 sagt till de som mötte honom på flygplatsen i Sverige:
– Törs jag komma hem?
Den hånade blev några få år senare den mest hyllade någonsin i det lilla landet Sverige. Avskedet, när alla som ville fick gå fram till kistan i Vasakyrkan för att lägga en blomma, säga några ord eller bara tyst stå och minnas, tog 47 minuter. Nästan alla som var inne ville tacka en sista gång för underhållningen och medmänskligheten.
Ex-hustrun Birgit stannade inte till, hon gick ett varv runt kistan smekte den med högerhanden just när hon var på väg därifrån. En kärleksfull smekning.
Ingo är ihågkommen med kärlek, han skaffade sig väldigt få fiender. Efter de mångas långa avsked sjöng Sofia Åsum Fris tårframkallande vackert Evert Taubes Inbjudan till Bohuslän, som var ytterligare en av Ingos favoritlåtar.
En vacker begravning av en av våra allra största. Den kunde gott ha sänts i tv. Många hade velat vara med och minnas, det borde de ha fått.