Bland crackskallar och kärleksgator i San Francisco
Amerikanerna är verkligen ett fantastiskt folk, man kan i princip glida upp till vem som helst, var som helst och starta en diskussion om vad som helst.
Denna snacklusta ledde till ett mytomspunnet möte en dag för 40 år sedan i San Francisco, enligt följande gnagare i pizzan träffades två personer på hörnet av Haight Street och Ashbury i början av 60-talet. Dom resonerade en stund och kom fram till att kärleken inte kan limiteras eller kontrolleras, och snabbare än du kan säja Falu Funkförening var ”The free love movement” född.
Under åren som följde ledde kärleksrevolutionen bland annat till att miljontals framtida yuppies ynglades världen över. Nu är det inte så mycket kvar på detta mest legendariska av legendariska hörn, en känd glasskedja på ena sidan, en glow stick-hacky sack-techno rave affär på andra.
Då den svensksommartempererade solen i SF slutligen sjunkit, befinner jag mej på ett annat hörn, tre ashårda stenkast bort vid 6th Street och Mission. Jag och mina sju kollegor hoppar av mittemot en klubb vi ska spela på. Gatan är som tagen ur serien ”The Wire”, kliande crackskallar studsar fram i sick-sack längs trottoaren där dom välväxta farmaceutiska distributörerna är dubbelt så frekventa som lyktstolparna. Utanför klubben pågår ett grafiskt slagsmål mellan två kvinnor som ser ut som Ricky Bruch, runtom står 9–21 personer och glor. En snubbe håller en kofot, som om han när som helst är redo att slå en homerun, en annan 180 kilostyp på 2.10, står och agerar domare.
Kanske bevittnar jag födelsen av ”the no love movement”, en sådan rörelse skulle enligt undertecknads pandurologik kunna leda till att världen om 20 år främst befolkas av fredliga och kärleksälskande antimaterialister. Den direkta konsekvensen var dock ett uppskjutande av soundcheck och en diger dos reality check.
San Francisco är en vacker och kuperad stad. Golden Gate-bron måste vara dom mest estetiska 2 miljoner tonen gjutjärn på planeten. Detta är staden som skateboardguden byggde, där excentrism är normen och hamnen enorm, som myllrar av liv och fina trähus. I SF är, som i alla världens städer, hiphopen den främsta subkulturen för avlande av nya trender. Här heter musiken Hyphy. Populärt bland stadens ungdomar är att skruva upp Hyphyn generöst i bilstereon, sätta automataren i D och sedan låta bilen köra av sej själv medan man dansar bredvid, på huven och helst på taket av farkosten. Som
Zlatan hade sagt: ”Ja vad ska man saaj ...”
Men om ni ser mej dansande längs Bergsgatan bredvid en förarlös cykel, så hajar ni läget. Det är tvära kast i branschen som gäller, mina vänner, så till nästa vecka: Glid gott!