Herman Nilica, 23, sköts till döds efter år av missbruk

”Det finns bara en riktning när man håller på med det här och det är rakt ner”

KARLSHAMN. Herman Nilica kom att leva sitt liv på jakt efter nästa dos Oxycontin – och på flykt från livsfarliga langare.

När han tappat framtidstron kunde det bara sluta på ett sätt.

– Vi såg ingen ljusning, säger mamman Maria Nilica.

Två braskaminer går för högvarv hemma hos Gerold Nilica, ett par mil utanför Karlshamn. Gerold tänder ett ljus vid Hermans porträtt, och sätter sig i soffan bredvid Maria.

Gerold och Maria Nilica träffades för över 30 år sedan när de jobbade på ett kryssningsfartyg i Västindien. Gerold kommer från österrikiska Tyrolen, Maria från Karlshamn, och de landade här.

Paret fick sonen Herman och de levde ihop tills för fem år sedan. Svårigheterna med att hantera sonens missbruk var en av orsakerna till att föräldrarna gick skilda vägar.

Den 13 april 2022 sköts Herman Nilica till döds, 23 år gammal.

Och här sitter vi nu.

– Det finns bara en riktning när man håller på med det här och det är rakt ner, säger Gerold Nilica och vänder ned blicken.

Herman Nilica föddes i november 1998.

– Han var en väldigt glad unge, alltid egentligen, ända tills han blev 14-15 år. Men innan dess var han väldigt lättsam, och alltid mån om att alla skulle må bra, säger Maria Nilica.

Föräldrarna beskriver Herman som oerhört omtänksam. En egenskap som orsakade honom en hel del problem, i takt med hans eskalerande missbruk och allt krokigare umgängeskretsar.

– Han drog till sig alla möjliga problemmänniskor. Redan i grundskolan hittade han ju någon det var synd om. Men jag sa men Herman, vi kan ju inte rädda hela världen. Vi måste ju försöka rädda dig först, säger Maria.

– Han var lite Robin Hood, han skulle hjälpa alla, säger Gerold.

Dagen då Herman dog hade han stämt träff med en 19-årig man i ett parkeringsgarage.

Enligt åklagaren hade 19-åringen några dagar tidigare rakat av håret på en kvinna som Herman kände. Rakningen ska ha varit ett straff för en obetald skuld, och kvinnan ska även ha pistolhotats.

– Och det är ju sånt som Herman går igång på. Då ska han försvara henne ju, säger Maria Nilica.

– Mm, det gillar han inte, fyller Gerold i.

Herman var beväpnad med tillhyggen och stickvapen, och hade uppgett att han skulle ”ge sig på” 19-åringen. I vilken grad kan man inte veta. Det som istället hände var att Herman sköts till döds.

Skulden som ledde till att kvinnan fick håret bortrakat var på 40 000 kronor. En anhörig till kvinnan betalade senare detta för att de skulle bli lämnade i fred, enligt åklagaren i fallet.

Som Aftonbladet tidigare berättat är Oxycontin dyrt att vara beroende av. Varje tablett kostar omkring 400–500 kronor, och en tung missbrukare kan använda ett tiotal om dagen.

– Herman var ju stark som en oxe, han kunde trycka i sig mängder som en annan hade dött utav, säger Gerold Nilica.

Herman hade testat alla möjliga droger, men detta var det som vände upp och ned på hela hans värld. När han blev djupt beroende av Oxycontin, med den aktiva substansen oxikodon, kunde han inte tänka på annat än att få tag på det.

Konsekvenserna blev förödande, både för honom själv och familjen.

– Han har tagit så mycket grejer från mig. Vigselring, förlovningsring, han har tagit sönder två bilar, ytterdörren och en massa saker, säger Gerold.

Pappa Gerold hade svårare att vara sträng med pengar än mamma Maria. Det var också hos pappan som Herman bodde den sista tiden.

– Jag har betalat skulder till langare så han kan visa sig på stan utan att de skjuter honom. Jag fick hämta honom på stan när han låg och gömde sig någonstans. Det tog aldrig slut. Det hade aldrig tagit slut, jag hade varit tvungen att sälja allt och det hade inte räckt.

En sommardag stod Maria och strök kläder. Hon hade ytterdörren öppen och plötsligt stod en främmande man i vardagsrummet och frågade efter Herman.

– Herman kunde ringa och säga mamma, mamma, nu måste du låsa dörren, de är helt galna, de som är efter mig nu. Han blev slagen, misshandlad... ja det är ju bara ett konstant våld.

Herman Nilica begick en hel del brott i jakten på pengar, i jakten på droger. Till en början betalade föräldrarna hans böter och kostnaden för provtagning alla gånger polisen tog honom för narkotikabrott. På det hela taget har Hermans missbruk kostat dem hundratusentals kronor.

Till sist blev det ohållbart.

– Då gick alla böter till Kronofogden istället. Och hur mycket framtidsutsikt känner du då? Körkortet har du blivit av med, bil kan du aldrig köpa. Skulderna växer, något jobb får du inte och ingen lägenhet. Och ingen hjälp. Det enda jobb han har fått har ju Gerold ordnat, säger Maria Nilica.

Hermans första vårdkontakt kopplat till hans mående var i 15-årsåldern, då han fick en panikångestattack.

Mamman Maria följde honom till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

– Jag visste ju att han hade rökt hasch, men jag visste inte om han gjort det i samband med detta. Men vi fick en tid dagen efter. Det satt en psykolog där, som frågade om han tagit några droger. Ja han har rökt hasch, det vet jag ju att han har gjort, sa jag. Då kan vi inte göra något, sa psykologen.

De var inte ute efter mediciner, framförde Maria, de ville bara att Herman skulle få prata med någon. Men utan gehör.

– Jag satt där och bönade och bad en stund, tills Herman sa ”kom mamma, nu går vi, det kommer inte hända något här”.

Veckan därpå ringde socialtjänsten till Maria och meddelade att de fått in en orosanmälan.

– ”Och den gäller dig”, sa de. ”Mig?” sa jag. ”Ja, BUP har hört av sig och sagt att Hermans mamma verkade väldigt uppgiven”, redogör Maria.

Föräldrarna känner att Hermans liv hade kunnat ta en annan riktning om han fått hjälp där och då.

– Vart vänder man sig då, om man har en tonåring som mår dåligt och har börjat röka hasch?

Gerold och Maria är rejält besvikna på socialtjänsten och beroendevården, och ger inte mycket för polisens arbete heller. De ser ingen mening med att gripa missbrukare och ta in dem för provtagning gång på gång, samtidigt som huvudaktörerna som tjänar grova pengar på oxyförsäljningen i Karlshamn inte stoppas.

Herman Nilica försökte bli drogfri många gånger. Enligt mamman var han inlagd för avgiftning vid minst fem tillfällen, vid beroendeenheten på Karlshamns sjukhus. Två gånger var han inlagd på behandlingshem.

Varje gång avvek Herman när abstinensen tog överhanden.

I kontakterna med socialtjänsten tycker föräldrarna att det funnits orealistiska förväntningar på en missbrukare som Herman.

– Jag fick ofta svaret att han måste vilja själv. Då försökte jag förklara att han vill ju, men du kan liksom inte ge honom en ”att göra-lista” i det skicket han är i, han kommer inte ta tag i det.

Förra sommaren hade de ett möte där Herman uppmanades att ringa runt till hyresvärdar för att försöka få en lägenhet.

– Men nu måste ni väl skoja, sa jag. Ska han som inte har någon inkomst ringa till hyresvärdar och försöka få en lägenhet? Och han klarar inte att bo själv. Om han hade fått en lägenhet hade det blivit en knarkarkvart, och varit det tills han blev vräkt, säger Maria Nilica.

Efter besöket hos Hermans föräldrar har vi pratat med Henrik Molin och Jenny Andersson som jobbar med beroendefrågor på Karlshamns kommun.

– De insatser vi gör är anpassade från person till person, för behoven ser ju olika ut. Både utifrån förmåga och hur pass stort bekymmer man har, säger Henrik Molin som är enhetschef för myndighetsfrågor vad gäller vuxna.

Henrik Molin har tillträtt efter att Herman hade sina kontakter med kommunen. Han säger att det för somliga räcker med samtalsstöd en gång i veckan och att man får egna uppgifter mellan träffarna. I andra fall kan det behövas fler träffar, sysselsättningscoacher, gruppbehandling – eller att man bryter upp och placeras på behandlingshem på annan ort.

Den sista utposten är att omhänderta personen enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

– Med Oxycontin vet vi om att det är en oerhört svår beroendeproblematik där vi behöver arbeta mer intensivt, jämfört med andra preparat.

Verksamhetsutvecklaren Jenny Andersson känner igen bilden av att många vill sluta, men hoppar av innan kommunens behandling ens kan börja. Först ska man nämligen genomgå avgiftning, på regionens beroendeenhet.

– Motivationsgraden är initialt jättehög, man vill så gärna ta sig ur det här missbruket. Men abstinensen och nedtrappningen är så oerhört svår. För varje timme som går, när det här börjar gå ur kroppen, blir det svårare och svårare. Så många lämnar redan där, och då faller det liksom. Hur gärna vi än vill motivera till att gå vidare och ta emot behandlingen som erbjuds så går det inte alltid.

Både Henrik Molin och Jenny Andersson har bilden att Oxy-situationen i Karlshamn var som svårast omkring 2018. Enligt en stor undersökning i skolorna är det också färre som uppger att de provat opioider som Oxycontin, tramadol och fentanyl, i dag jämfört med 4–5 år sedan.

– Hur pass stort mörkertalet är är jättesvårt att svara på. Men rent faktiska pågående behandlingar har minskat, efter en tuff situation som vi hade omkring 2017-2018, säger Henrik Molin.

Som Aftonbladet rapporterat ser polisen en alarmerande ökning av Oxycontin-problemen just nu. Men Region Blekinge har samma bild som Karlshamns kommun.

– Vi i sjukvården ser inte någon ökning än, men det betyder inte att vi inte kan göra det snart, säger Peter Stålhandske, avdelningschef inom psykiatrin i östra Blekinge.

Oxycontinet är alltjämt ett problem i Blekinge, säger avdelningschefen. Totalt har 204 personer sökt vård för opioidberoende mellan 2018 och 2022. 63 kvinnor och 141 män. Ungefär en tredjedel av dessa har sökt vård fler än en gång.

Och det blir allt vanligare att man blandar missbruk av opioder som Oxycontin med exempelvis alkohol eller amfetamin.

Däremot anser avdelningschefen inte att Blekinge sticker ut i en nationell kontext.

– Det är min bild, att när man lyfter frågan nationellt så hör man att det är ett problem överallt. Och att det ökar.

Peter Stålhandske är en förespråkare av att vården borde ta över hela ansvaret för missbruks- och beroendevården, istället för att ansvaret ska delas med kommunerna.

Det är han inte ensam om. ”Missbruksutredningen”, en statlig offentlig utredning från 2011, landade i samma slutsats.

– Det finns kommuner som gör ett kanonjobb, det har inte med det att göra. Med två organisationer blir det emellertid lättare att hamna mellan stolarna. Det finns ju vissa organisatoriska problem, exempelvis när man börjar prata om pengar.

Innebär det att du är självkritisk i någon mån, kring hur saker och ting har varit?

– Generellt sett tror jag att sjukvården borde ha behandlingsansvar för all behandling gällande beroende. Det är inte utifrån några speciella saker som har hänt just här i Blekinge, i Karlshamn eller Ronneby, utan att jag tror att det hade varit bäst för patienten. Nu blir man lite splittrad. Man ska tillhöra sjukvården på ett sätt men på ett annat sätt ska du tillhöra socialtjänsten, säger Peter Stålhandske.

Vi träffar Gerold och Maria strax före jul. Vid den här tiden året innan hade Herman en stor skuld till langarna, som hans föräldrar kände sig tvingade att betala.

– Då skulle han in på ett behandlingshem och sa att han inte kunde vara där, för då skulle langarna skulle komma dit och ta honom. De hade redan skjutit efter honom på sommaren. Jag betalade 20 000, och sa att jag skulle betala resten om han stannade på behandlingshemmet. Men sen gick han ut ändå, säger Maria Nilica.

Den här julen ska Gerold Nilica hem till Tyrolen och åka skidor. Om Herman fortfarande levt så hade han nog ringt och bett om pengar när Gerold var i skidbacken, skämtar föräldrarna. Mitt i sorgen kan de inte låta bli att skratta åt den mörka cirkus som Hermans liv kom att bli.

Och Gerold skulle ha ställt upp och skickat pengar.

– Man vill ju hjälpa så mycket man kan. Det hade han kanske fått av mig, säger Gerold, och tårarna börjar rinna.

– Att han var för snäll, ja? Det hade han fått av dig, säger Maria.

Men de sista åren var Herman inte alltid en särskilt angenäm person. Han var rädd, ständigt beväpnad med kniv eller skruvmejsel, och bar på enorma skuldkänslor över allt han ställt till med. Därtill en fruktansvärd Oxycontin-abstinens.

Föräldrarna tror att om Hermans liv inte hade slutat som det gjorde i parkeringsgaraget, så hade det snart tagit slut ändå. Han var trött på sig själv och såg ingen framtid.

– Det är ju jättehemskt det som har hänt oss, men jag tänker att det värsta är att det inte sker någon förändring. Då blir det helt meningslöst, alltihopa, säger Maria Nilica.

De saknar den Herman som var social, hade talets gåva och kunde charma vem som helst.

– Han var aldrig snål med kramar eller en puss på kinden. Han var ju väldigt tydlig med att säga att han älskade en.