De lider – för din smalmat

Joachim Kerpner

Snabbväxande kalkoner plågas av skador – och lever obegripligt trångt

Kalorisnålt kalkonkött är populärare än någonsin i Sverige. På kort tid har importen femfaldigats.

Men populariteten har ett pris – för fågeln. Dagens kalkoner har allt mindre ben och allt större bröst.

Ofta kan de knappt röra sig, i trånga stallar där avföringen ligger kvar under kalkonernas hela livstid.

Svenska konsumenter äter kalkoner som nästan kollapsat under sin egen muskelmassa.

Konstruktör av den nya kalkonen: Gerard Albers.

– Vill djur vara lyckliga? Nej, jag tror inte det, säger han.

Tillsammans med andra avelsforskare har han förändrat den naturliga formen på kalkoner. Benen har blivit allt mindre, bröstpartiet allt större.

Förödande avel

Resultatet är förödande, avslöjar reportrarna Malin Olofsson och Daniel Öhman på Sveriges Radios ekoredaktion i sin bok ”Matens pris”:

”Abnormaliteter” i benen är vanligare hos dagens snabbväxande kalkoner än tidigare.

Snabbväxande fåglar kräver mer syre än hjärtat orkar med. Därför ökar risken för hjärtsjukdomar.

Kalkonernas snabba viktuppgång gör att immunsystemet och de inre organen riskerar att få för lite näring.

Den här lidandekatalogen är tagen direkt ur Gerard Albers interna rapport om läget bland världens slaktkalkoner. Han är forskningschef på holländska Hendrix Genetics – näst störst i världen på avel av kalkoner – och styrelseordförande för EFFAB, den europeiska branschorganisationen för avelsarbete.

Enligt Albers vill konsumenterna ”inte köpa hela fåglar med ben utan de vill ha de mer lätthanterliga bröstfiléerna”:

– Vi har utvecklat fåglar som bättre svarar mot konsumenternas efterfrågan, hävdar han.

Med ”vi” menas kalkonbranschen, där avelsföretagen slåss om att få fram så brösttunga fåglar som möjligt.

Kan inte röra sig

I Sverige säljs kalkonkött som aldrig förr – det upplevs som kalorisnålt. 1998 importerade vi 712 ton. Förra året hade importen femfaldigats och var då 4 082 ton.

Det läckra smörgåspålägget kommer bland annat från kalkonfarmare som holländske Theo Caumans. I en skildring som nästan får nackhåren att resa sig skriver Olofsson och Öhman om mötet med hans slaktdjur:

Kalkonerna sträcker på sina krokiga halsar och tittar mot oss. De står tätt, så tätt att det är tveksamt om de skulle kunna röra sig ifall de försökte. En del fåglar har sår på ryggarna och på många av dem hänger vingarna rakt ner. De flesta är smutsiga och snart förstår vi varför. Stallarna rengörs aldrig under kalkonernas livstid och avföringen har vid det här laget bildat ett tjockt lager ovanpå sågspånen.

– Fem tusen fåglar, tjugo kilo vardera. Och för varje kilo får jag en euro och tjugo cent, säger Theo.

Vi är tysta och kan inte komma på några ytterligare frågor. Theo verkar läsa våra tankar.

– Det är ganska gott om plats här ändå. Ni skulle se om en vecka, innan de skickas till slakt. Då står de så här, fortsätter han och pressar armarna mot sidorna och ställer sig på tå och drar in kinderna.

Reportrarna reser vidare till Österlen, där kalkonbonden Ulf Olsson i Gärsnäs föder upp 20 000 tuppar och 18 000 hönor varje år, som han levererar till branschledaren Ingelsta Kalkon.

Sår på ryggarna

Här lever kalkoner med sår på ryggarna och brutna fjädrar. De bor obegripligt trångt. Man skulle få in ett tusen miljarder (exakt handlar det om 1 191 930 865 000) av Ulfs kalkoner på Sveriges yta, om man ställde dem lika trångt som i hans stall.

Det blir ungefär 2,7 tuppar per kvadratmeter, vilket är helt okej enligt Jordbruksverkets regler.

Produktionschefen Anders Rosenlund på Ingelsta Kalkon dementerar att brutna fjädrar och sår på ryggen är vanliga hos deras fåglar:

– Det är ett väldigt litet problem.