Vi ska aldrig kunna säga att vi inte visste
Vi är luttrade, jag och fotograf Andreas Bardell.
Vi inser det när vi trots allt kan le mot varandra mitt i fasansfulla situationer.
Men det vi sett i Bangladeshs överfulla rohingyaläger är något vi aldrig kommer att glömma.
Krig, svält, naturkatastrofer och terror.
Vi har sett det, alltihop.
Arbetat i det.
Kommit hem från det.
Och, med proffshjälp, gått vidare.
Men nu.
För första gången har jag, som jobbar med ord, svårt att hitta just orden.
Jag har svårt att beskriva.
Allt vi fått del av blir nästan för litet när det skrivs ner.
Det blir plågsamt, känns förminskande, att använda de allra värsta adjektiv svenska språket har att erbjuda.
Helvetet. Det räcker inte.
Katastrof. Det är värre än så.
Jag tittar på Andreas Bardells filmer på den krampande och döende Asuma och känner hur något går sönder inom mig.
Jag genomborras av sjuåriga Mokaramas blick på sin skjutne tvillingbror och tappar andan som om den aldrig kommer att komma åter igen.
Jag tänker: Hur kan vi någonsin kunna förklara vilket oerhört lidande vi har sett?
Nu gör vi ett försök.
Vi ber dig att inte titta bort, även om det är hemskt. Till och med fruktansvärt.
Jag hoppas att vi lyckas.
Jag hoppas att du som läser det här förstår att det som sker i Burma är mycket snarlikt definitionen av ett folkmord.
Att det som systematiskt fördrivna och förtryckta flyktingar har att söka som skydd är ett nytt katastrofalt helvete.
Jag hoppas att vi aldrig ska kunna säga att vi inte visste. Och att vi, för att undvika att bli galna av maktlöshet, ska känna att vi gjorde något för att förhindra ännu mer våld, död och lidande.
Jag hoppas att de som har makten sluter samman och stoppar en militär som i decennier missbrukat sin makt. Att politikerna precis som du och jag känner att det finns en gräns. Att det inte får gå till så här.
Så många gånger har de uttalat frasen ”aldrig mer”.
Den här gången måste de göra det igen - och mena allvar.