Mannen som avrättade Ceausescun

Peter Kadhammar

Dorin-Marian Cirlan gjorde slut på 24 års diktatorsstyre

helskärm

BUKAREST. Först sköt han sex sju skott i kommunistpartiets ordförande, Rumäniens president, ”Ledaren”, ”Karpaternas geni”: den enväldige härskaren hade många namn, alla beskrev hans storhet.

Sedan besinnade sig soldaten. Han bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena, medlem i partiets högsta ledning, hedersdoktor vid en rad universitet, dock, det visste alla, med fejkade akademiska meriter och framtvingade ärebetygelser.

Sällan får man träffa en bödel, ännu mer sällan en som gjort av med en hatad ledare: en tsar, en kung, en president. Ansiktena på dem de sköt, hängde, ströp, slog ihjäl, minns vi. De lever kvar i historien medan den som satte stopp för deras bana förblir anonym.

Valdes ut till avrättningen

Han heter Dorin-Marian Cirlan. Hans ansikte är stort och tyngs av en tjock mustasch som pekar neråt. Hela mannen är tung men inte tungsint. Han är närmast lättsam när han berättar om vad han gjorde.

Tillsammans med två kamrater ur 64:e fallskärmsjägarregementet valdes Cirlan ut till att genomföra avrättningen.

De anmälde sig frivilligt men i frivilligheten hade de knappast något val.

Regementschefen bad om åtta man till ett uppdrag i kategorin Grad Noll, vilket innebar att det var så farligt att de kanske inte skulle återvända. Det var den 25 december 1989 och upproret mot Ceausescu hade börjat.

De flög i två Pumahelikoptrar från förläggningen utanför Bukarest och landade vid en löparbana på Ghenceastadion inne i stan. Strax kom några trupptransportfordon med civila och militärer. Cirlan kände igen general Victor Stanculescu, som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti.

Var de främsta i landet

Cirlan hade den stora äran att defilera förbi tribunen med regementets fana. Han var 26 år och hade varit militär sedan han var 18.

64:e fallskärmsjägarregementet var det främsta i landet, säger han, tränat för all slags strid. Dess uppgift var att skydda Ledaren.

Cirlan fyller upp fåtöljen i mitt hotellrum. Allt hos honom är stort: huvudet, mustaschen, axlarna, händerna. Den stora magen fick han sedan han slutat i det militära och blivit affärsman.

I hela sitt liv har denne kraftfulle man levt i skuggan av den gamle, småväxte han dödade.

– När jag var åtta år och pionjär tog de oss till Doftana där Ceausescu satt i fängelse på 1930-talet. Han kämpade för folket, offrade sig för socialismen.

Å ena sidan säger Cirlan:

Som barn och ung tyckte jag verkligen om Ceausescu. Jag trodde att han var geniet från Karpaterna, som man sa. Visst fanns det bra saker. Alla hade bostad och arbete och ungdomarna en plats i samhället.

Å andra sidan säger han:

– Jag började avsky Ceausescu.

Han satte sina vänner och familj på nyckelposterna i staten och partiet. Han behandlade armén illa. Vi fick gräva kanaler och hjälpa till i jordbruket i stället för att öva.

Nu stod Cirlan och hans kamrater framför general Stanculescu som ingick i Nationella räddningsfronten, ledningen för revolutionen.

– Ni har i uppdrag att skydda oss, sa generalen.

De klev upp i helikoptrarna, fallskärmsjägarna, militära jurister, advokater, politiker som hade synts i teve. De flög i kommandostil, tio femton meter över marken i sicksack, till luftvärnsregementet i Targoviste.

General Stanculescu lät fallskärmsjägarna ställa upp och berättade att Nicolae och Elena Ceausescu var fängslade på förläggningen. De skulle ställas inför en militär tribunal och rannsakas för att de vänt sig mot nationen.

– Om domstolen dömer dem till döden, är ni redo att genomföra domen?

– Ja general! svarade soldaterna.

– Det räcker inte. Ta ett steg framåt.

Alla gjorde det.

– Lyft armen.

Alla gjorde det.

– Du, du och du, sa Stanculescu.

Han valde ut Cirlan, kapten Ionel Boeru och Octavian Gheorghiu. För att stärka soldaternas mod sa generalen:

– Minns att Ceausescu och hans fru inte längre är vad de var. De har ingen makt längre.

Ceausescu verkade rädd

En bepansrad trupptransportbil körde fram och ur den fördes Nicolae och Elena Ceausescu. Cirlan såg en gammal man med skäggstubb.

Planen var full av folk. Soldater. Poliser. Det var tyst och tystnaden var mer förbluffad än disciplinerad.

Ceausescu hade varit föremål för en unik personkult och på senare år gett prov på den isolerade diktatorns nyckfullhet och vansinniga beslut.

Samtidigt som ekonomin låg i spillror lät han riva stora delar av Bukarest för att bygga en socialistisk mönsterstad; i mitten låg Folkets Hus, en av världens största – och fulaste – byggnader. Medan resten av det kommunistiska Östeuropa blev öppnare i slutet av 1980-talet försökte Ceausescu hålla fast vid det gamla.

Han verkade rädd. Elena var mer kraftfull, på ett nervöst sätt. Hon var upprörd men Cirlan kan inte minnas att de sa något.

Genom en korridor av militärer fördes paret Ceausescu till en sjukmottagning där rättegången skulle hållas. Cirlan och Gheorghiu hade order att vakta dörren och skjuta den som försökte ta sig in; Boreu stod innanför och skulle skjuta Ceausescu om någon försökte frita honom.

Snart trängdes nyfikna utanför dörren. Rösterna därinne hördes tydligt. Domaren som anklagade Ceausescu för alla brott. Försvarsadvokaterna som föll in i anklagelserna. Ceausescu som sa att han inte erkände domstolen, han var ansvarig bara inför parlamentet.

Cirlan hörde domaren Gica Popa avkunna dödsdomen och tillägga:

– Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart.

Cirlan håller ihop munnen och ser på mig med stora ögon. Han kväver ett skratt.

– Det var en stalinistisk rättegång, säger han. En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart. Det var svårt att vänta; jag visste ju vad jag skulle göra.

De ville dö tillsammans

Dörren öppnades och Nicolae och Elena Ceausescu pratade i munnen på varandra:

– Domstolen är olaglig! Ni kan inte skjuta oss som hundar!

– Det är en statskupp! KGB och CIA ligger bakom. Det är en kupp mot kommunismen och demokratin!

Cirlan visste inte vad han skulle göra tills han hörde general Stanculescus röst:

– Fallskärmsjägare! Ta dem, bind dem och till muren med dem. Först han, sedan hon!

Elena bad att de skulle få dö till

sammans och generalen sa att hennes önskan skulle tillgodoses.

Soldaterna band dem och förde ut dem på planen och Elena skrek:

– Åt helvete med er alla!

Det var det sista hon sa, minns Cirlan, och han säger att de reagerade så ... mänskligt ... för de såg helikoptrarna, motorerna var igång och takplåten på de omkringliggande, låga byggnaderna slamrade, och Nicolae och Elena vände sig mot helikoptrarna för att gå dit, som om de inte förstod eller inte ville förstå att domen skulle verkställas, och soldaterna mer bar än ledde dem mot muren.

– Åt helvete med er också! Nu skjuter de er! ropade en någon.

Sjöng ”Internationalen”

Nicolae Ceausescu var ingen lång man. Han var nästan ett huvud kortare än Dorin-Marian Cirlan. Han vred på huvudet och såg Cirlan i ögonen och Ceausescu hade tårar i sina.

– Död åt förrädarna! Leve det socialistiska Rumänien! Historien kommer att hämnas mig!

Rösten var kraftlös. Ceausescu började sjunga ”Internationalen”, arbetarrörelsens kampsång sedan Pariskommunen 1871, upp trälar uti alla stater, kanske sjunger han för att repa mod tänkte Cirlan, som hungern, men nu var de framme vid muren, bojor, och de ställde Nicolae och Elena med ryggarna mot väggen och Cirlan, Boreu och Gheorghiu backade med sina automatkarbiner vid höften, lagt, och plötsligt började de skjuta utan att någon gett order om det.

Nästa ord i versen skulle ha varit uppå men dit nådde inte Nicolae Ceausescu. Skotten tryckte upp honom mot muren och sedan föll han ihop.

– Som en säck potatis.

Cirlan tänkte att Elenas kropp skakade groteskt och han bytte magasin och sköt 30 skott i kroppen och då slutade den att skaka.

Fick diktatorns blod på sig

Bödeln sitter bekvämt i fåtöljen och jag ser på honom och tänker hur svårt det är att bedöma människor. Det har tagit tid att arrangera mötet. Vid ett tillfälle drog han sig ur. Jag fick intrycket att Cirlan led av ångest och dåliga nerver.

Men ingen kan vara lugnare än han. Ingen skulle med större skärpa kunna återge avrättningens detaljer.

Trots alla skotten var Ceausescus kropp inte söndertrasad; den hölls ihop av rocken som var fordrad med björnskinn.

De rullade in kropparna i tältduk och la dem i en av helikoptrarna. När Cirlan klättrade upp var alla platserna tagna, så han satte sig på Ceausescus kropp och den döde diktatorns blod trängde igenom tältduken och hamnade på bödelns byxor.

– Jag tänkte på ett talesätt som romerna har: Ibland är du överst och ibland är det jag.

Han minns att vädret den dagen var varmt för att vara i december. Dis över nejden. På natten började det snöa, ett stillsamt snöfall med stora vackra flingor. Han mindes att hans morfar sagt: När det är som svårast och du inte vet var fienden kommer ifrån, då ska du vända dig till Gud.

Han fick 300 lei och två paket ungerska cigaretter av märket Donau i gratifikation.

Han trivdes armén men slutade så småningom och studerade juridik för att skaffa sig ett jobb och för att förstå vad han varit med om. Nu sitter han i mitt hotellrum och berättar om bödelns hantverk, etik och ställning i det juridiska systemet sett i ett historiskt perspektiv.

Han arbetar åt ett grekcypriotiskt fastighetsbolag. Affärerna är tröga i Rumänien som överallt annars.

Dorin-Marian Cirlan säger att de som satt hemma och såg på teve tog makten. De som genomförde revolutionen lämnades ute i kylan.

Men det är ju så det brukar vara.

Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu och hans fru Elena avrättades på juldagen, det var kulmen på den blodigaste revolutionen i Östeuropa 1989.

Omvälvningen blev så våldsam därför att Ceausescus diktatur var så hård och nyckfull: revolten var ett vulkanutbrott av vrede.

Detta är elitsoldaten som ställde makarna Ceausescu mot en mur och sköt dem.