Talibanerna tog allt från Mona – nu kämpar hon för alla kvinnor

KABUL. Inom loppet av en timme togs allt ifrån henne.

Nu demonstrerar Mona Hosseini, 33, på talibankontrollerade gator – för alla kvinnor.

– Jag är inte rädd för att dödas, som kvinna har jag redan förlorat allt, säger hon.

På vägen till den hemliga mötesplatsen, medan bilen far genom den täta Kabultrafiken, söker jag efter kvinnorna. Jag hinner räkna till över hundra män innan jag ser den första.

Det kan tyckas som om halva befolkningen är utestängd. Osynliggjord.

Men det finns inga enkla sanningar. Allra minst här.

Det kommer ett telefonsamtal. Hon har ändrat sig, vill ses i hemmet i stället för på den överenskomna mötesplatsen. Snart letar vi oss in i allt smalare gränder.

Framför ett vitt tegelhus någonstans i Kabul stannar vi till. Kliver ut, slinker in genom en smal port, skyndar uppför trapporna och knackar lätt på en dörr.

– Välkommen till mitt hem och mitt fängelse, säger Mona Hosseini, och ler mjukt.

Ögonen är stora och vakna. Hon bär läppstift och mascara och bara en tunn svart sjal över huvudet. Klädseln utgör en risk i talibanernas Afghanistan. Att vara ogift kvinna och leva med sin mor och lillebror utgör också en risk. Liksom att ses med främmande män. Eller att tala engelska med utlänningar, utsända av internationella medier.

Men hon väljer att ta den risken. I dag, igen.

Väggarna är vita, golven täckta av mattor. Mona Hosseini dukar fram kardemummate, nötter ock frukt.

Fram till den 15 augusti hade man kunnat skriva att hon tillhör den nya generationen kvinnor i Afghanistan.

Hon har läst statsvetenskap och internationella relationer på universitet här och i Indien. Och i tio år arbetat med olika projekt för att lägga grunden för en fred som inkluderade alla grupper i Afghanistan, bland annat som expert på en lokal organisation stödd av svenska Sida.

Nu vet ingen om hennes generation av kvinnor ens existerar längre.

Den sista dagen ringde en vän och sa att något dåligt skulle hända. Mona Hosseini tvivlade men beslöt sig för att ändå gå till banken. Där var pengarna slut. Hon fortsatte till kontoret för att förnya sitt pass. Det var igenbommat.

In i det sista hade hon vägrat att tro på rapporterna. Tänkt att USA och resten av världen inte bara kunde lämna Afghanistan i sticket. Att något skulle hända och att den typen av inkluderande fred hon brann för ännu var möjlig.

Den 15 augusti steg hon upp och gjorde sig redo att gå till jobbet som alla dagar.

Sedan hände allt snabbt. Inom loppet av en timme var talibanerna överallt. Den grupp som gjort sig känd för att porta kvinnor från utbildning och arbete och tvinga på dem burkor hade åter tagit makten.

– Jag förstod direkt att allt var över för oss kvinnor. Vår utbildning, allt vi slitit för och åstadkommit. Vårt hopp och hela vår framtid. Allt försvann framför våra ögon.

Hon grät i dagar, mellan väggarna i rummet där vi ses. Men sakta började sorgen ge efter för något annat. Vrede.

I grupper i sociala medier pratade hon med andra kvinnor, som satt instängda i sina hem precis som hon.

– Det slog mig plötsligt att vi inte behövde vara rädda. Vi lever, men är döda på insidan. Då har vi inte längre något att frukta.

Något föddes där, en okuvlig kampvilja.

– Mina kompisar sa att jag var galen. Men jag förstod att vi måste protestera.

Det hade hållits en liten kvinnoaktion i staden Herat. Borde de inte kunna göra samma sak här – i landets huvudstad?

Till långt inpå natten diskuterade de slagord och krav i Whatsapp-gruppen. De skrev ihop ett medvetet nedtonat manifest. Kvinnorna skulle vädja till talibanerna att inkludera dem och ge dem åtminstone vissa rättigheter.

– Vi ville att de skulle höra vår röst så att de inte kunde bortse från oss.

Ett par dagar senare, den 4 september, var det dags. Monas mamma vädjade till henne att inte gå. Men att stanna hemma var inte längre möjligt.

Hundra kvinnor hade lovat att sammanstråla framför det talibankontrollerade presidentpalatset klockan halvt tio. När Mona kom dit var de bara tio.

– Jag blev skräckslagen.

Hon kastade sig på telefonen och ringde runt.

– Alla var så rädda. Eller så hade deras familjer förbjudit dem att gå ut.

En timme senare var de 25 och inledde protesten.

– Vi läste upp deklarationen och höll upp våra plakat. Sedan kom de…

Talibanerna anklagade kvinnorna för att vara utländska agenter och rev sönder deras plakat. Men kvinnorna stannade kvar.

 – Vi visste att vad som helst kunde hända. Jag var livrädd, men lade hjärtat i handen och hoppades på det bästa.

Främmande män, som inte tillhörde talibanerna, kom också fram till demonstrationen. De skrattade och fräste.

– Inga lyssnar på er!

– Gå hem!

– Dra på er burkorna!

– Horor!

Det slog Mona att männen aldrig skulle ha uttryckt sig så tidigare. Men efter den 15 augusti vällde kvinnohatet fram öppet.

Visserligen fanns det män som nickade vänligt åt deras håll också. Fast när Mona Hosseini försökt förmå dem att göra gemensam sak blev de rädda.

De enda som anslöt sig var några små gatpojkar i tioårsåldern.

– Vi håller gärna era plakat, sa de.

I tisdags samlades de igen. Nu var de 30 kvinnor. Talibanerna angrep dem nästan direkt, med tårgas. En vän tog Monas hand:

– Spring!

Tillsammans rusade de från platsen, längs en ambassadbyggnad, över korsningar, tills de fastnade i en vägspärr. Talibanerna slog ett par av kvinnorna med piskor. Sedan sköt de i luften.

– Gå hem, annars skjuter vi ihjäl er, sa de.

Hon blinkar. Skakar på huvudet. Tankarna snurrar, det känns som om hon fastnat i en mardröm. Världen tycks galen och tillvaron för alltid kluven i ett före och ett efter den 15 augusti.

– Det finns så mycket rädsla i Afghanistan just nu.

Barnskrik tränger upp från gränden.

Vem kan man lita på?

En av de närmaste grannarna har plötsligt börjat umgås med talibaner.

Häromdagen ringde en kollega och berättade att hennes kontor öppnat och att han börjat jobba igen.

– Men du är kvinna och kan inte komma.

Han kom förbi och lämnade över hennes bärbara dator.

En annan dag gick hon till ett hotell där en utländsk vän bodde i väntan på evakuering.

– Kvinnor får inte längre komma in, sa mannen i receptionen, trots att någon sådan lag inte införts.

Det var Mona Hosseinis pappa, som arbetade på Justitieministeriet, som stöttade henne att utbilda sig. Bli oberoende och viga sitt liv åt att bygga upp Afghanistan.

För tolv år sedan dödades han i en talibanattack.

Efter maktövertagandet säger de nya makthavarna: vi förlåter er som har jobbat med fienden. Mona skrattar dystert.

– De anser på riktigt att det är de som ska förlåta oss...

Talibanerna uppger nu att de har order om att skjuta för att döda om kvinnorna demonstrerar igen utan tillstånd. Det är oklart när de går ut nästan gång.

– Vi försöker med andra sätt att komma vidare. Skapa protestaktioner i sociala medier… Skriva artiklar i tidningar.

Det sista hoppet försvann när hon såg namnen i den nya regeringen. Trots talet om att släppa in fler delar av samhället består den uteslutande av talibaner. Alla män.

Det särskilda Kvinnoministeriet har lagts ner och ersatts av Ministeriet för spridandet av dygd och mot osedlighet.

Det sägs ibland att amerikanerna skapade två Afghanistan. En elit i Kabul och i de stora städerna, av utbildade kvinnor och män. Och en landsbygd plågat av extrem fattigdom och ett ändlöst krig, där talibanerna lätt kunde vinna stöd.

Att nyckeln till den afghanska katastrofen finns i den klyftan.

Mona tänker på de utländska regeringarna som under så många år talade om Afghanistans kvinnor och på samma regeringars tystnad nu.

Var allt bara ett spel, ett sätt att rättfärdiga en blodig konflikt?

Hon blickar mot ytterdörren. När som helst kan de komma och ta henne. När som helst kan dörren sparkas in.

Hon reser sig. Rätar på ryggen.

Kanske måste det bli tvärtom. Kanske är det Afghanistans kvinnor som en dag ska sparka upp dörrarna – från insidan.

Ett rum med fyra väggar. Några fastklistrade pappersfjärilar, favoritdjuret som flyger fritt. En världskarta full av platser hon inte längre tillåts besöka.

Skira gardiner att föra undan, hustak att betrakta.

Kan hon stanna?

Mona Hossinis namn finns med på evakueringslistor. Kanske skulle hon kunna ta sig till Sverige, eftersom Sida stod bakom hennes organisation.

Hon har redan packat allt: datorn, betygen och vitsorden och nästan inget mer; ett liv nerpressat i en ryggsäck.

Men hon våndas. Ögonen blir blanka när hon tänker på det.

Hon vill inte svika sitt land. Inte lämna sin mamma och lillebror. Egentligen vill hon ingen annanstans.

Men kan man vara tyst och instängd i ett helt liv?

Mona Hosseini vet att det bara finns en fred och att den måste inkludera alla. Det hon tycker sig nu är något annat. Den tillfälliga frånvaron av våld.

– Omvärlden måste sätta press på talibanerna och kräva kvinnor åtminstone får rätt till utbildning och jobb. Annars kommer kriget bara börja om igen, säger hon.

Vi ringer vår chaufför. Hastar ner för trapporna. Öppnar bildörren, rullar ut ur gränden och fortsätter längs gator kvinnorna ännu inte slutat beträda.