Ett helt nytt europeiskt tonläge mot Turkiet

Ingenting är viktigare för EU:s ledare än att få stopp på flyktingströmmen.

Då är det realpolitik som gäller även om det innebär att locka en auktoritär regim med EU-medlemskap.

Turkiet ska rädda EU från risken att falla sönder.

Den värsta flyktingströmmen sedan andra världskriget har avslöjat bråddjupa klyftor mellan EU:s 28 medlemsländer. Eurokrisen har man klarat, liksom Greklands skuldkris och sanktioner mot Ryssland.

Men när de hundratusentals flyktingarna okontrollerat började strömma in i unionen var samarbete och solidaritet som bortblåsta.

Det forna östblocket ville helst inte ta emot några flyktingar alls. En rad andra EU-länder signalerade till flyktingarna att "kom inte hit".

Kvar stod Sverige, Tyskland och något land till som tagit emot nästan alla asylsökande. Med kaos som följd.

De öppna gränserna, en av hörnstenarna i EU, är på väg att haverera. Dublinöverenskommelsen om hur flyktingmottagandet ska gå till har redan gjort det. Fortsätter flyktingströmmen att sätta press på Europas politiker ligger hela EU-projektet i vågskålen.

Därav det plötsligt helt nya tonläget mot Turkiet.

Det är via Turkiet som den absoluta majoriteten av flyktingarna tar sig in i Europa, framförallt med gummibåtar till den grekiska ö-världen. EU har insett att enklaste sättet att stoppa flyktingströmmen är att se till att flyktingarna stannar i Turkiet.

Därför betalar EU 30 miljarder kronor för att få turkarna att göra jobbet.

EU:s ordförande Donald Tusk var mycket tydlig med vad unionens regeringschefer nu förväntande sig från ledarna i Ankara.

– Vi förväntar oss att se en omedelbar och påtagligt minskning av illegala invandrare som kommer till Europa, sade han enligt nyhetsbyrån AP och gav premiärminister Ahmet Davutoglu en bamsekram inför pressfotograferna.

Det ska framförallt ske genom att Turkiet använder pengarna från EU för att förbättra förhållandena för de två miljoner flyktingar som finns i landet. På så vis ska de välja att stanna istället för att ge sig iväg på en riskfylld resa till Europa. Men inga garantier finns för att så verkligen blir fallet.

Så i klartext betyder det också att EU förväntar sig att Turkiet ingriper för att stoppa människosmugglarna som ordnar resorna till Grekland. Säkert var det ingen slump att turkisk polis mindre än ett dygn efter att kramkalaset i Bryssel var slut grep 752 flyktingar på väg till Grekland.

Fram till nu har Turkiets intresse av att ingripa varit begränsat. Man har kunnat använda flyktingarna som en förhandlingsbricka med EU. En taktik som fungerat.

För Europa betalar inte bara en massa pengar för att Turkiet ska bli EU:s gränspolis. Man lockar också med snabbehandling av visumfrihet för turkar som reser till Europa och med en snabbare behandling av landets ansökan om att få bli medlem av EU.

Före flyktingkrisen var frågan om turkiskt medlemskap i praktiken död. Frankrike och ett antal andra länder var benhårda motståndare mot att släppa in Turkiet.

Dessutom har landet efter ett decennium av demokratiska reformer de senaste åren börjat gå baklänges. Inget annat land i världen fängslar så många journalister som Turkiet. President Tayyip Erdogan har mer och mer utvecklats till en kopia av Rysslands auktoritäre president Putin, där han personligen tar över mer och mer av makten. Många åtalas för att "ha förolämpat" Erdogan.

I EU:s årliga rapport om Turkiet riktades häromveckan stark kritik mot att domstolarnas självständighet alltmer kan ifrågasättas och att situationen när det gäller mänskliga rättigheter försämras. Det är väldigt långt kvar till EU-standard.

Men när EU:s egen framtid står på spel väger sådana invändningar lätt. Turkiet behövs om flyktingströmmen ska kunna stoppas.

För några månader sedan hade en sådan här uppgörelse varit omöjlig. Nu köps den av alla 28 regeringschefer.

– Turkiets medlemskap blir en tillgång för EU, utropade turkiske premiärministern som om saken redan vore biff.

Lyckligtvis innebär det inget nära förestående medlemskap för Turkiet. Först måste Erdogan inleda vandringen tillbaka mot en demokrati av västerländskt snitt.

Är han verkligen beredd att göra det?

Följ ämnen i artikeln